Solfager

Session 22
minnesfragent

Befriade slavar i öknen, kom fram till Tiamatstaden förklädda till köpmän. Kureli, Ann-Marie, och Keyzl-Teyr förklädda eller gömda, eftersom vi liknar hägringsfolk. Oskar blir vän med portvakten så vi kan vara med i Tiamatfestivalen – har vi någon anfallsplan? Diverse shopping; vettigt vapen åt Oskar. Köpte vi fler pratstenar, så att inte språket (draconic) är en barriär? Keyzl-Teyr och Ann-Marie sökte motmedel mot håravfall.

Komplettera, snälla!

View
Session 21
minnesfragment

Kureli blev vän med en mekanisk man, vi slogs i templet mot lärjungen från den onda dojon, och hans jättemask, och begav oss mot Tiamats huvudsäte i öknen. Sessionen slutade med strid i öknen mot djävlar till häst och en kedjedjävul.

Snälla, komplettera!

View
Session 20
Keyzl-Teyr med sand mellan tårna

Vi reste med Bahamut-prästerna genom öknen, och tog paus i en by med en förgiftad brunn. Några rövarband anföll oss över en skatt, men vi tog hand om både skatten och rövarbanden, och forsatte vår färd. Nästa gång pausade vi vid en klippa. Ingrid och Oskar tog vakt på toppen, jag och Kureli sparrade och sov. Sedan blev vi anfallna av ryttare på drakhästar, och när vi besegrat dem så blev jag vän med en av drakhästarna. Han heter Gronk den Magnifike!

Sedan hittade vi de andra människornas hemliga tillhåll, och hade fest med sång och musik, mat och dryck. Och dans! Ingrid är en hejare på magdans. Gronk kan visa oss vägen till Tiamat-skurkarnas tillhåll, så dit reser vi härnäst. Men nu, mer kaktusvin!

View
Session 19
Ur elden i askan

Efter en stärkande natts vila är Oskar Berg än en gång redo att sprida Bahamuts ljus med svärd och sköld. I abottens rum finner man hans korrespondens med ambassadör Zamir, som i sitt senaste brev skriver att han planerar att skicka några trubbelmakare till klostret för omhändertagande. Abotten har även andra projekt, bland annat skattletarexpeditioner som söker efter vissa magiska artefakter som Kurelie är intresserad av. Information om dessa finns i hans papper, tillsammans med kartor över omgivningarna med olika platser utmarkerade; ett ställe som han misstänker är ett Bahamut-tempel, ett välkänt Tiamat-tempel, huvudstaden Zanshahan, med mera. Dessvärre finner man inga ritualer eller annat som kan låta dem teleportera tillbaka till Solfager.

Korsfararna fortsätter slå sig fram genom klostret och finner en gammal vän, alkemisten Zorba, som dragit sig tillbaka hit för att fortsätta sina experiment med sinnesförvridande och förslavande droger. Han har gjort en del intressanta upptäckter när det gäller den lokala faunan, en kaktus som kan ta kontroll över de som äter dess frukter eller andas in dess sporer. Dess offer förvandlas till levande döda vandrande frökapslar när de omsider dör, och sprider på så sätt kaktusens sporer vida omkring. Zorba ämnar såklart använda kaktusens egenskaper i sina droger och med hjälp av den riktiga kraftstenen som Zamir försett honom med tillverka en ännu mer effektiv drog. Som väl är så dyker återigen hjältarna upp precis i tid för att stoppa galenskapen och trots att Zorba dricker sin senaste skapelse och delvis förvandlas till en monstruös kaktus så lyckas han inte undkomma eller besegra dem. När dekokten i hans blod nått en kritisk massa exploderar han och bevisar därmed att vinnare inte använder droger.

I Zorbas kammare finner man det man söker: tre skriftrullar med ritualer för att teleportera. De har runor som leder till en viss teleporteringscirkel men vilken cirkel det är eller var den ligger framgår inte. De hittar även magiska ingredienser som de kan använda för att aktivera ritualerna.

Resten av klostret rensas utan fler överraskningar, förutom att Oskar Berg låter en av klostrets noviser “gå” efter att han berättat allt han vet om slavarna och klostret. Novisen blir nedkastad i tunnlarna under klostret som enligt fången själv är fulla av monster inklusive den fasansfulla best som grävt ut tunnlarna en gång i tiden. Oskar stänger själv portarna över den skräckslagna novisen.

Inom kort har man rensat klostret från ondska och funnit slavarna i dess fängelsehåla. Det är ett dussin män och kvinnor som förmodligen varit slavar sedan födseln för de är skygga och tystlåtna. En betydligt stoltare man agerar som deras språkrör och presenterar sig som Alwami, vandrande Bahamut-präst. Han tackar Oskar Berg och dennes vänner på alla sätt och vis och förklarar att Bahamut-kulten för en tynande tillvaro här i Askhavet, men ger aldrig upp i kampen mot ondskan. Klostret köper stora mängder slavar och använder dem för att träna sina lönnmördare i alla möjliga metoder att döda folk. Därefter gödslar de sina kaktusodlingar med kvarlevorna. Men nu är det slut med det, tack vare hjältarna.

Man beslutar sig för att hjälpa Alwami och slavarna till ett dolt sanktum, en tillflyktsort för förrymda slavar som prästen känner till. Med resterna av slavdrivarnas karavan som ormkultisterna lagt beslag på så kan de få till en duglig karavan för ändamålet.


Hej ambassadör Zamir,

Tack för senast på slottsfesten, och tack för den fina kraftstenen du gav oss. Utan den hade vi aldrig hittat det onda ormtemplet, och deras slavhandel hade kunnat fortgå ostört.

Jag och mina kompisar har nu huggit ner och utplånat alla slavhandlarna, yuan-ti-prästen, samtliga vakter, medusor, muterade plantor, kaktus-alkemisten, hela den onda dojon, samt den drakborne Tiamat-krigaren i källaren. Bland de befriade slavarna fanns flera Bahamut-präster, som nu åter kan sprida sin lära till nejden.

Inget av detta hade kunnat ske utan er insats, ambassadör Zamir, ty varje resa börjar med ett första vingslag, och det är er förtjänst att vi har kunnat ta just detta första vingslag. Jag är redan i färd med att komponera en visa till er ära att spelas på gator och torg, så att alla (och era överordnade) får veta er roll i denna lyckade operation.

Med hopp om fortsatt gott samarbete i Bahamuts eller någon annan trevlig gudoms ljus,

Keyzl-Teyr

View
Session 18
Ur askan i elden

Kurelie dyker upp nästa morgon och väcker de sovande och bakfulla med kvittrande alvisk sång. Medan de berättar vad som hänt under natten så anländer en patrull Silverdrakriddare med Beatrice i spetsen och förklarar att det är nu dags för dem att åta sig drottningens uppdrag och föra prinsessan till Sommarlandet, som avtalat. Vissa protester låter höra sig. En av riddarna fäller upp visiret och blinkar konspiratoriskt, det är prinsessan i förklädnad. När Beatrice inte hör så viskar hon till de andra “detta var ju planen, jag följer med er och inte till Sommarlandet!” Ingrid och Oscar tycker fortfarande att det är en dålig idé och att de inte alls har gått med på några sådana planer.

Prinsessan förklarar då för Beatrice att hon ämnar gå på korståg, kyrkan har sagt att vem som helst får ansluta sig och hon tänker göra det. Vad passar bättre än att hon följer med stadens främsta hjältar och korsfarare när de färdas till Skuggriket för att besegra ondskan? Just det, ingenting passar bättre. Om hennes far kan gå på korståg så kan minsann hon också göra det. Beatrice kan inte göra annat än att önska dem lycka till, be hjältarna hålla ett vakande öga på Anne-Marie och återvända till drottningen för att rapportera.

Innan drottningen kommer på bättre tankar beger sig hjältarna raskt till Korpkultens tempel för att se vad som ska hända med shadar-kaierna. Väl där finner de templet stängt och övergivet. De tar sig in och upptäcker att korpkultisterna är försvunna. Utan någon annan ledtråd att gå på så beger sig hjältarna ner i katakomberna för att ta sig till portalen i underjorden och vidare till Skuggriket. När de sent omsider och efter en lång vandring genom dystra gångar och gravkammare kommer fram till portalen så möts de av Rena och ett dussintal andra korp-präster. Rena frågar genast om de har med sig kraftstenarna, för de behöver dem för att öppna portalen; det som shadar-kai-pilgrimmerna söker finns på andra sidan.

Efter viss tveksamhet placerar man kraftstenarna i socklarna på den magiska cirkeln som utgör portalen, och Rena påbörjar ritualen. Inom kort kan man se en sal med pelare och fönster som genom ett töcken på andra sidan, och hjältarna traskar raskt igenom. När den siste av dem gått in skriker Rena till och med en explosion stängs portalen plötsligt bakom dem. Det är dock inte deras största bekymmer för orm-män kryper fram från sina gömställen bakom pelarna och går omedelbart till anfall – det är en fälla, och Kurelie inser att ambassadör Zamir måste ha gett dem en falsk kraftsten förtrollad för att skicka dem till fel plats. De är inte i Skuggriket!

Efter hand som man utforskar omgivningarna och besegrar diverse orm-män, ormkultister, drakmän, medusor och vandrande kaktusar så inser man att detta är ett Zehir-kloster i Askhavet, den enorma öknen bortom havet söder om Solfager. Klostret samlar tydligen på slavar och man bestämmer sig för att finna och befria dem. Tack vare ormkultens paranoida ledarskap så kan man låsa in sig i abottens rum och hålla sig gömda där för att vila upp sig efter att Oskar Berg blivit svårt skadad; ingen ormkultist vågar störa abotten ens när de upptäcker hjältarnas framfart, och de misstänker att det var en grupp slavdrivare som tagit till vapen under förhandlingar om deras senaste leverans. Kultisterna tar ut sin hämnd på slavdrivarnas läger och förstärker vaktposterna i klostret och skickar ut flygande spejare för att patrullera omgivningarna. Föga anar de att deras sanna fiender sover tryggt mitt i deras näste.


Helt kort ut Keyzl-Teyrs perspektiv

Beatrice kom med en riddarförklädd sessa att ta med till Feywild. Fast vi skulle ju till korståget, så Ann-Marie valde att haka på oss dit. Portalen i katakomberna ledde fel, så vi hamnade i ormkultens ökentempel. Där handlar de med sprit och slavar, som vi ska dricka och rädda. Medusan i trädgården var jättesur, så hon förvandlade mig till sten, men Kurelie räddade mig och stenförtrollningen gick över. Sedan letade vi rätt på prästen som visste hur vi skulle ta oss hem igen. Jag minns inte om vi fick reda på det för jag var trött, så när vi barrikaderat oss i templet så somnade jag.

View
Session 17

Återigen befann sig sällskapet i Solfagers katakomber på jakt efter kidnappade stadsbor. De försökte följa spåren efter de underliga varelserna som fört bort Rebecka, tills de kom fram till en hastigt murad skiljevägg med en smal spricka. Inte ens Riff-Raff skulle kunna klämma sig förbi sprickan och det verkade än mindre troligt att en jättestor varelse skulle kunna göra det. Ändå såg de tydligt hur spåren passerade muren på båda sidor. Ingrid knuffade bort en stor sten som fick sprickan att vidga sig tillräckligt mycket för att de skulle kunna passera.

De hade vandrat in i en del av katakomberna som var mer övergiven än resten, och snart framgick det varför: de fann en gravkammare som delvis rasat samman. Området verkade vara instabilt och det var därför som korpkulten låtit uppföra murarna. Genom en dörr som stod på glänt så såg hjältarna en hiskelig syn. Fångar hängde bundna och uppkrokade på väggarna och vred sig av och an för att försöka komma loss medan en lång hiskelig hagga stod och rörde i en enorm gryta. Halvdagern i rummet spelade dock spratt med deras ögon och vid en närmare undersökning visade det sig att haggan var en förtrollad stenstaty och de så kallade fångarna var fler fågelskrämmor. Alltsammans verkade vara någon sorts fälla eller bakhåll!

Trots den uppenbara faran gav sig våra hjältar i kast med att besegra varelserna. Statyn välte genast ut den kokande grytan som spred ett rött otäckt slem över golvet. Slemmet verkade röra sig av sig själv och treva efter de som kom för nära. Alla undvek noga att kliva i det. När Keyzl-Teyr slet sönder en av de falska fångarna så rann dess stinkande stoppning ut och spred en giftig stank som hängde kvar i den stillastående luften. Dessa giftmoln i kombination med slemmet på golvet erbjöd skydd åt varelserna som inte påverkades av giftet.

Detta stoppade emellertid inte hjältarna från att med stor effektivitet förstöra fågelskrämmorna och statyn, även om striden var långt ifrån ensidig. Statyns sten-klor slog hårt och brutalt och var nära att krossa Keyzl-Teyr både en och två gånger. Även Oskar och Ingrid fick sig en släng av sleven, och lärde sig att respektera statyns hårda nypor.

När striden var över kunde man konstatera att rummet använts tills nyligen för att konstruera magiska fågelskrämmor, och här fanns fler spår av jättestora kidnappare, samt även spår av människor som antydde att man var på rätt väg. Vem som än arrangerat bakhållet hade med viss brådska och mindre försiktighet sökt upp ett nytt gömställe. Denna hastiga flykt hade lämnat spår som var betydligt lättare att följa, och snart stod hjältarna återigen utanför en samling små kammare vars skiljeväggar delvis rasat samman.

Dessa var emellertid mörkare än vanligt. De magiska vaxljus som svagt lyste upp resten av katakomberna verkade ha blivit släckta eller förstörda. Ett synnerligen svagt rött sken från en halvt raserad vägg var dock ett tydligt tecken på att någonting inte stod rätt till, och man kunde höra trollformler viskas fram därifrån. Keyzl-Teyr flög tyst fram för att undersöka och såg en faslig syn; en hiskelig hagga, nattsvart i hyn, nästan två och en halv meter lång men smal och vidrig som en sticka, stod vid en annan gryta och tryckte ner någonting i densamma, något som verkade vilja försöka klättra upp och komma undan. Keyzl-Teyr var på väg att vända tillbaka för att rapportera när haggan sniffade i luften och utbrast: “Pixie?”

Den ohyggliga varelsen vrålade ett larm till sina dolda tjänare, och snart var striden i full gång. Varelsen i kitteln kravlade upp på dess kant. Det var en relativt liten varelse, men svullen och paddliknande i formen. Den slickade sig om sin breda grodkäft och skuttade fram mot pixien som ännu inte hunnit lämna sitt gömställe. Den fångade honom med en järnhård hand och började föra honom till sina stinkande läppar när han fick syn på ett smycke runt dess hals. Han kände igen det som ett halsband som Rebecka alltid bar och han insåg att haggan hade förvandlat Rebecka till ett monster!

Samtidigt kom tre andra jättestora varelser ut ur en annan kammare på haggans order. De var också padd-liknande till formen, men mycket större. Trots sina enorma kroppshyddor verkade de inte ha några problem alls med att passera genom den smala dörröppningen och det var uppenbart hur de kunnat komma genom den smala springan i muren. En av varelserna lufsade fram och blockerade vägen för Ingrid och Oskar innan de hann komma till pixiens undsättning. Den grep tag i Ingrid med en vidrig hand och öppnade sitt enorma gap för att svälja henne hel…

Ingrid slet sig loss och började hacka i sin motståndare medan Oskar tände Erathis-symbolen runt hans hals. Inte ens dess magiska sken kunde skingra mörkret som svepte in haggan och nästan välvilligt fördunklade hennes anletsdrag, men det var tillräckligt ljust för att se att slåss. Keyzl-Teyr slant ut ur Rebecka-monstrets hala och slemmiga hand, och flög till sina vänners sida. Innan han kunde skära monstret mellan dem i strimlor så dök haggan upp och med ett svep med en knotig hand sänktes ett töcken över deras sinnen. Ingrid började gäspa och vackla, plötsligt överväldigad av trötthet.

Två av monstren sköt plötsligt ut långa klibbiga tungor som sträckte sig efter den flygande läckerbiten. Pixien undvek lätt den första men den andra slingrade sig runt hans midja och med ett äckligt sörplande ljud sög padd-monstret in honom i sitt gap och svalde. Ingrid blinkade trött, högg ihjäl monstret framför sig och knäade sedan till, nära att somna. Hon räddades enbart av sin mänskliga ståndaktighet i farans stund, och skakade av sig haggans besvärjelse.

Medan Ingrid och Oskar och i viss mån Riff-Raff slogs med monstren så kunde Keyzl-Teyr konstatera att han befann sig i något som närmast kändes som en säck och inte alls som insidan av en levande varelse. När han tände sin heliga symbol upptäckte han att utrymmet var mycket större på insidan än varelsen var på utsidan. Det hela var väldigt förbryllande men det hindrade honom inte från att börja skära upp ett hål för att smita ut. Ingrid hjälpte till från utsidan och snart var pixien återigen fri.

Under tiden hade Oskar Berg lyckats ta sig fram till haggan och höll denne under kontroll, medan Rebecka-monstret klängde sig fast vid hans ben och slet och drog i hans rustning utan någon större effekt. När haggan såg Keyzl-Teyr flyga ut ur resterna av hennes paddliknande tjänare så lät hon återigen en våg av sömn svepa över hjältarna.

Den här gången var det pixien som började klippa med ögonen, men innan sömnen kunde överväldiga honom flög han rakt på haggan med dolken först och träffade henne rakt i bröstet med en otrolig kraft. Han svor att om hon gav upp nu så skulle han skona hennes liv, men annars blev nästa hugg det sista. Haggan verkade överväga saken i en halv sekund men sen förvreds hennes ansikte i ett än värre leende och hon svor att pixien hade satt sin sista potatis. Det verkade nästan som om haggan inte fruktade döden, som om hon hade ett äss i rockärmen – om hon hade haft rockärmar.

Striden fortsatte i än hårdare tempo ytterligare en stund. Det sista padd-monstret försökte svälja Keyzl-Teyr men den här gången var pixien beredd och tog spjärn mot de slemmiga läpparna. Ingrid slog ihjäl tinget med några väl avvägda yxhugg. Rebecka-monstret tog ett fast grepp om Oskar Berg och teleporterade sedan iväg med delar av honom, vilket nästan fick honom att tuppa av, men paladinen var av tuffare virke än så och stod pall. Till slut fick Keyzl-Teyr in en avgörande träff på haggan, och insåg då varför hon tagit så lätt på hans hotelser; varelsen förvandlades till grön slemmig rök som hastigt flög iväg genom katakomberna medan den kacklade ondskefullt och lovade att de snart skulle mötas igen.

“Fusk!” utbrast Ingrid och försökte hugga röken när den passerade förbi, men till ingen nytta. Till allas glädje förvandlades Rebecka tillbaka till sig själv när haggan försvann, och hon kunde berätta att hon inte kunde minnas något av vad som hänt. Det hela var som en ond dröm och även om hon var mycket trött och förvirrad så verkade hon angelägen om att komma tillbaka till teatern och försöka genomföra premiärföreställningen trots allt. Ett av padd-monstren som inte blivit ordentligt ihjälslaget visade sig vara en manlig stadsbo, och de övriga två som dessväre dog i striden var ett par gatflickor. Mannen hade blivit fångad tillsammans med dem när de blev kidnappade.

Ingrid noterade att alla kvinnorna hade liknande utseende: mörkt hår, stora vackra ögon, nätt figur. Det tog inte många minuter innan Keyzl-Teyr räknade ut att haggan och hennes tjänare hade försökt fånga flickor som liknade prinsessan Anne-Marie! Återigen var prinsessan i fara, men varför? Man hittade inga ledtrådar till haggans motiv bland hennes ägodelar men där fanns en samling smycken och pengar som hon tagit från sina offer, och en del sällsynta ingredienser för hennes trollkonster, den ena äckligare än den andra.

Väl tillbaka på teatern kunde hjältarna avnjuta det kraftigt försenade skådespelet om deras dåd. Rebecka agerade efter omständigheterna bra, speciellt efter några uppmuntrande ord från Keyzl-Teyr vid rätt tillfälle. Tomas och de andra teater-arbetarna var såklart själaglada över att få tillbaka Rebecka även om ingen kunde begripa varför hon hade förvirrat sig i katakomberna; hjältarna som visste anledningen avslöjade inget, för att inte oroa någon i onödan.

På festen efter premiären fick de såklart också vara med, och där passade de på att fråga Theodor om denne visste något om haggor och deras trolldom. Theo erkände att haggor och féer inte var hans specialitet, men om det var som Keyzl-Teyr sa att de ofta samarbetade i grupper, så kallade “coven”, så var det nog troligt att den här haggan som kommit undan hade fränder i närheten som kanske kunde återuppväcka henne med en magisk ritual. Om man vill stoppa haggorna måste man alltså döda dem alla innan de hinner utföra ritualen. Han visste inte vilken sorts varelser som haggan hade förvandlat sina offer till men han kunde inte tänka sig att de existerade naturligt, vare sig i verkligheten eller i fériket, utan de var förmodligen någonting som haggan själv hade hittat på för att hjälpa henne sprida skräck och fasa.

Som avslutning på en lång dag drack hjältarna återigen ikapp, och vinnare den här gången med överlägsen marginal blev Keyzl-Teyr som till slut besegrade sig själv och somnade i ett vinglas med benen dinglande över kanten.

View
Session 16
En Kväll På Teatern

Hjältarna försöker förhöra sina fångar. Skuggfolket uppger sig vara pilgrimmer på väg till en helig plats. De hade stulit lite kläder och annat för att förklä sig inför färden in i Solfager, och verktygen hade de tagit för att bättra på kvarnen som gömställe. Kurelie tycker att man borde hänga dem som de monster de är men Ingrid tycker inte att simpel stöld är ett brott som man hänger folk för. De låser istället in dem i Ingrids torn, bundna, och sätter Riff-Raff till att vakta.

Koggen återvänder från sin spaningstur och rapporterar att de inte funnit några spår av jättar eller andra monster, men att det finns gott om skogsdungar där det skulle kunna gömma sig vad som helst. Sällskapet anser att gumman förmodligen sett i syne eller blivit förvirrad. De har inte tid att jaga jättar hur som helst för de ska på teater. På kvällen känner Kurelie sig sjuk och hon blir nerbäddad och omhändertagen av Axels gamla mor.

Nästa dag finner man att skuggfolket har rymt (med benägen hjälp av Keyzl-teyr som knöt deras rep och som inte gillar att folk sitter inspärrade). De lämnade Riff-Raff i livet och bunden som en korv, till hans stora förnedring. Ingrid drar en lättnadens suck, glad över att bli av med problemet. Oskar undersöker omgivningarna och konstaterar att de tre rymlingarna dragit sin färde för flera timmar sedan, över åkrar och ängar.

Hjältarna som har bättre fart tack vare Oskars fenomenala ryttarskap, och flygdjur och luftballonger hinner dock upp rymlingarna en bit ner på vägen. Ingrid kvider irriterat. Skuggfolket ger upp, igen, och blir instoppade i koggen. På vägen diskuterar man lite mer med dem och får veta att de är en av tre grupper av pilgrimmer som söker efter tre reliker på uppdrag av en person som heter Nator och som är en så kallad Sorgsvuren, en av korpdrottningens främste tjänare.

Pilgrimmernas ledare, Boleslaus, hade hoppats på att nå Korpdrottningens tempel i Solfager för att finna hjälp och råd och eventuellt rekrytera fler pilgrimmer. Enligt Boleslaus så ska det finnas information i en viss grav i katakomberna som ska tala om var reliken ligger gömd. Efter lite mer samtal framkommer det att hjältarna vet väldigt litet om vad som egentligen pågår i Skuggriket. Boleslaus berättar en oroväckande historia:

Himmelsväven

För ungefär sex månader sedan så uppenbarade sig något som såg ut som ett stort nät eller en väv på himlen över Korpdrottningens citadell. De Sorgsvurna kunde då inte längre bevara hemligheten som de försökt dölja för skugg-folket, nämligen att citadellet blivit infiltrerat och ockuperat av mörkalver. Trots flera försök att driva ut dem hade de Sorgsvurna inte lyckats och för att undvika panik och ryktesspridning så hade de bestämt sig för att helt enkelt inte låta någon besöka citadellet och hålla situationen hemlig för gemene shadar-kai.

Himmelsvävens uppdykande gjorde det såklart omöjligt för de Sorgsvurna att dölja sanningen. Då var emellertid Lethernas yttre försvarsverk redan under belägring från väster av mörkalver och från öster av en annan armé vars natur Boleslaus inte avslöjade, och de Sorgsvurna hade inte tillräckligt med trupper för att dessutom mobilisera ett öppet angrepp mot citadellet. De var även oroliga för vad mörkalverna skulle kunna göra mot Korpdrottningen om de anföll.

När korståget från ljusets rike anlände och belägrade den södra och sista porten mot Letherna så gav Nator sin desperata order om att skicka pilgrimmer för att finna relikerna. Föremålen är några av Korpdrottningens reliker som man hoppas kan användas för att stärka gudinnan och hjälpa henne stå emot mörkalvernas svartkonster. Om de däremot hamnar i fel händer så skulle de utan tvekan kunna användas för att försvaga gudinnan eller ännu värre.

Pilgrimmerna lämnade Skuggriket genom en korsväg, en naturlig väg mellan världarna som öppnas av sig själv vid vissa tillfällen. När de återvänder till Skuggriket ska de kontakta Nator med hjälp av magi för att överlämna reliken. De har varit på färd i ungefär en månad och när de begav sig hade korståget precis anlänt till Lethernas södra gräns och påbörjat sin belägring av försvarsverken där.

Efter lite diskussion om vad allt det här kan betyda och lite mer förklaringar från Boleslaus om Lethernas geografi och annat, så verkar det stå klart för hjältarna att om man kan övertyga korsfararna och de Sorgsvurna om att de inte nödvändigtvis är varandras fiender, och om man kan återföra relikerna till Skuggriket, så finns det en möjlighet att stoppa kriget och kanske tillsammans befria citadellet från mörkalverna. Då har man nått Solfager.

Eftersom kardinalens åsikt om korpkulten är känd så bestämmer sällskapet sig för att leverera pilgrimmerna till Korpdrottningens tempel och låta Rena ta hand om problemet istället. Hon blir synnerligen överraskad av att möta några av Korpdrottningens utvalda folk och efter att hon har fått situationen förklarad för sig så ser hon desperat ut. “Tänker ni tala om för kardinalen att ni har fört shadar-kai hit, till vårt tempel?” Alla inser att det skulle bara ge kardinalen den perfekta ursäkten för att fängsla alla och sedan gå vidare med sin plan att jämna templet med marken för att kunna bygga den nya katedralen på dess ruin.

Oskar Berg anser att han inte kan ljuga ifall kardinalen ställer en direkt fråga. För att undvika att behöva prata med kardinalen så tänker de författa ett brev som förklarar situationen i skuggriket, utan att avslöja hur de fått reda på informationen, och hur de tror att man kan stoppa kriget och rätta till situationen i citadellet. Rena förser pilgrimmerna med prästkåpor och korpmasker som förklädnad och man kommer överens om att återvända nästa dag för att se om man kan hjälpa till att finna graven som pilgrimmerna söker i katakomberna.

En Kväll på Teatern

Eftermiddagen spenderas med klädbestyr och annat inför kvällens teaterföreställning, premiären för “Till Hjältarnas Ära” som Tomas och de andra skrivit och repeterat i hemlighet som en hyllning till de som räddade staden från de Grås revolution. När de anländer till teatern blir de omringade av folk som vill prata med dem om allt möjligt, fråga om deras åsikter om saker och ting, och skaka hand med dem. Garmalung är där och tar tillfället i akt att sola sig i Oskar Bergs glans.

På väg till sina platser i en privat loge så blir de påsprungna av teaterdirektören, författaren, regissören, vivören och lebermannen Tomas som med andan i halsen utbrister att det är kris, huvudrollsinnehaverskan är försvunnen! Rebecka är inte på plats och alla som borde ha haft koll på henne skyller på varandra. “Var är Kurelie?” frågar Tomas. “Hon kan spela sig själv, hon har inte så många repliker.” När han får veta att hon är sjuk börjar han snegla på Ingrid, men inser att det är omöjligt. Han får spela Kurelie om inte någon hittar Rebecka omedelbums.

Lite funderingar och efterforskningar leder fram till att Rebecka har en beundrare, en hovman vid namn Jakob Bryynja och att hon ibland spenderar nätterna hos denne. Ingrid vet var han bor för hon och Kurelie och Theodor räddade honom från Gert Ralligs gycklarskola där han satt fången och tvingades avslöja slottets försvarshemligheter. Sällskapet beger sig genast dit.

De blir insläppta av en sur portvaktsfru efter att Ingrid tryckt sin stadsvaktsbricka i huvudet på densamma. Jakobs rum verkar övergivna men med vinglas och matrester och en obäddad säng som tecken på att två personer vistats där. När Oskar hittar en blå-färgad peruk under sängen och de andra hittar en skräckslagen Jakob i garderoben så får de en förklaring.

Med darrande röst berättar Jakob att han vaknade av att stora varelser i nattens mörker hukade över sängen. En av dem stoppade Rebecka i en säck och bar iväg med henne. När Jakob insåg att han inte drömde försökte han följa efter, men en av varelserna skrämde honom till att gömma sig i garderoben, och där hade han suttit sedan dess. Han hade inte kunnat se hur varelserna såg ut men de var mycket större än en människa. Oskar visar prov på god uppfattningsförmåga och finner ett underligt sotigt fotspår på en matta. Foten är enorm med långa simhudsförsedda tår.

Jakob förbannar sin feghet och bönfaller hjältarna om att finna Rebecka som han, trots elaka rykten om motsatsen, faktiskt älskar. Keyzl-Teyr rekryterar portvaktsfruns hund Rolf till att följa doften av parfymen från den blå peruken, och denne lyder effektivt och tjänstvilligt. Rolf leder dem genom smala gator och gränder norrut mot kyrkogården och ett för Ingrid välbekant Namnlöst Hus. Man finner fler liknande fotspår i huset och Rolf krafsar fram en lucka ur soten på golvet.

Keyzl-Teyr skickar hem Rolf och hjältarna förser sig snabbt med vapen och rustningar istället för sina finkläder innan de fortsätter ner i mörkret. Som Ingrid vet så leder luckan ner i katakomberna. När de klättrat ner befinner de sig i en del av dessa som blivit plundrad och tömd på det mesta. Några underliga konstruktioner utformade som grova parodier på människor, tillverkade av ben, liksvepningar, delar av kistor och andra gravfynd, står lutade mot väggarna i rummet. När hjältarna kommit ner så tänds en glöd i skallarna som utgör deras huvuden och de går till anfall.

Det framkommer snart att det inte är frågan om odöda varelser. Bahamuts renande ljus som kanaliseras av Oskar Berg skadar dem inte mer än vanligt, och när man slår sönder dem så stiger en skur av glittrande, pinglande fé-damm mot taket och försvinner. Varelserna utövar även sinnesförvridande magi som ömsom lockar och ömsom förfärar våra hjältar och till och med får dem att slåss mot varandra av pur förvirring och skräck. Trots detta så inser hjältarna snart att de måste fokusera på en fiende åt gången, och lyckas därmed besegra de underliga skapelserna.

View
Session 15
Till hjältarnas ära

Det har gått en vecka eller två sedan Avandras dag. Man har grävt fram katedralens källare och konstaterat att såväl Vera Hjuul som astrologerna dog när katedralen rasade. Linselott Guldbrock och de andra halvlingarna (Yvonette, Viktorbo) har blivit dömda till döden för sina brott och sitter i Aftonsången. Veras inblandning i komplotten har tystats ner; folk i allmänhet vet bara att de Grå låg bakom alltihop och nu när deras ledare har blivit dödade eller infångade så är hotet över.

Drottningen har låtit anordna en stor fest till hjältarnas ära. Festen äger rum i slottets trädgård där paviljonger och bord dignande med godsaker har ställts upp för att njuta av vårvädret. Alla som är något av betydelse i staden är där. Utanför tar allmogen del av tal och annat genom gallerstaketet, och från långbord med mat som passar deras oförfinade smaklökar.

Folk håller tal

Hektor Hille

Jag är stolt över att kunna belöna den modiga krigare som förde de revolutionära inför rättvisan. Som om inte det var nog så utförde hon och hennes sällskap stordåd i samband med händelserna runt Avandras dag, när de stoppade ett fängelseupplopp och räddade mitt eget liv.
Hon är en kvinna från en enkel bakgrund men hon har bevisat sitt värde om och om igen i stadsvaktens tjänst; Ingrid, kliv fram! Knäfall, Ingrid. (dubb dubb) Res er, riddar Ingrid af Yxa! I enlighet med kungliga dekret överräcker jag härmed detta odalsbrev för egendomarna kring Dimmingehus, som följer med er nya titel. Ett fyrfaldigt leve för riddar Ingrid, hon leve…

Ärkebiskopen

Från första gången jag lade ögonen på dessa hjältar så visste jag att det var något speciellt med dem. Vår fru Erathis välsignelse vilade över dem. I sin visdom hade gudinnan fört dem till oss i vår stund av nöd för att bistå oss och frälsa oss ifrån ondskan som jäste och bubblade under våra fötter. När ondskan äntligen visade sitt sanna ansikte var hjältarna där, redo att stå upp för den sanna och rätta tron. Härifrån kan jag se platsen där Erathis katedral stod så länge. När den hotade att falla var det bara våra vänners modiga insats som hindrade att fler liv gick till spillo, inte minst mitt eget. Katedralen föll, trots allt, men någon har sagt mig att en gång ska det stå en ny katedral på dess plats, större och mer imponerande än någonsin. Hjältar som Keyzl-Teyr, Oskar Berg, Kurelie och riddar Ingrid får mig att tro att det faktiskt är möjligt. Låt min sista handling i kraft av mitt ämbete vara att inviga er i det skinande hjulets orden, för era dåd i Erathis och kyrkans tjänst. [han hänger på dem varsin Beacon of Erathis (level 4), som skiner] Må gudinnans ljus vägleda er genom de faror och mörker ni snart måste trotsa.

Drottningen

Det finns inte ord för att beskriva min tacksamhet över våra hedersgäster och deras gärningar. Utan dem så skulle detta förmodligen vara en vaka över min dotter snarare än en hyllningsfest. Rentav skulle de Grå rebellerna vara de som festade och firade idag om det inte vore för dem. Många här har dem att tacka för sina liv. [Diverse adelsfolk nickar och applåderar, bl a Doris, Rickard, Jakob Bryynja, några silverdrakriddare]

Vår stad har överlevt ett hårt slag mot vår trygghet, ett bevis för att korståget berör oss alla, inte bara de bland oss som har makar, syskon och barn i dess led utan alla. Deras kamp är vår kamp. Medan de försvarar oss mot Skuggrikets mörker långt hemifrån måste vi vara vaksamma och försvara vår civilisation mot de makter som försöker förgöra den. Likt ormar som gömmer sig i dunkla vrår och skrymslen så finns det där ute de som vill förgifta våra själar och sinnen med lögner och förräderi, och vända oss mot varandra. [Åhörarna mumlar och viskar och verkar inte veta hur de ska reagera.]

Jag tror… nej, jag vet, att kyrkan är vårt främsta försvar mot detta inre hot. Kyrkan förenar oss alla, liksom den förenade så många olika och splittrade folk när den skapades. Förena er därför med mig och donera rikligt till uppförandet av en ny katedral! Solfager utan en katedral är som en vacker ring utan en skinande sten, och därför vill jag skänka kronjuvelernas stolthet, Ishjärtat, för detta ändamål. [En silverdrakriddare bär fram en kista som är så förgylld och juvelbesatt att den förmodligen skulle utgöra en bra donation enbart den – hon öppnar den och skenet från den knytnävsstora diamanten inuti spelar över åhörarnas ansikten. Ett kollektivt “oooh” och “aaah” hörs, innan locket stängs och magin avbryts. Några präster applåderar frenetiskt.]

Låt oss nu om så bara för några timmar försöka glömma alla våra bekymmer och fira våra hjältar som de förtjänar! [Applåder och hurranden.]

Festen

Efter och mellan talen så finns det folk på festen som gärna vill träffa rollpersonerna av olika anledningar.

Ambassadör Zamir

Han vill ta tillfället i akt att skänka dem kraftstenen som de letat efter, här, när det finns många vittnen som kan se hur en sann och trogen Bahamutit agerar. Kraftstenen? Ja han och hans vänner fann den och två andra stenar. Han har inte sett till sina vänner på ett tag nu, han fruktar att något kan ha hänt dem. Ingrid inskjuter att olyckor händer så lätt. Zamir antyder att nu när alla bekymmer är över så kanske det blir mindre olyckor i fortsättningen. Han lämnar dem med stenen och deras bekymmer. Keyzl-Teyr och Kurelie börjar jaga varandra med stenen som pris, men till slut vinner Kurelie och får tillbaka den, fast nu förminskad till pixie-format. Hon bestämmer sig för att beställa en ring att fästa stenen i, så att den blir lättare att transportera, och säger att de borde förminska de andra stenarna också.

Ambassadör Tremdei

Han vill inte gärna bekymra dem med dåliga nyheter på deras egen hyllningsfest så han ber Kurelie att besöka honom på ambassaden när hon har tid. Han presenterar sin 50-åriga mänskliga fru Josefin och deras tre vuxna barn för sällskapet. Ingrid får något klurigt i blicken.

Ärkebiskopen

Efter sitt tal presenterar han hjältarna för kardinal d’Espise, som hälsar på dem med alla vederbörliga hedersbetygelser. Ärkebiskopen förklarar att han ämnar lämna staden redan nästa dag, han stannade bara kvar för att kunna vara med på deras fest. Om de vill vinka av honom så åker han från sitt residens tidigt. Kardinalen förklarar att han också gärna vill tala med korsfararna så det kunde ju passa bra.

Översteprästerna

De olika kulternas överstepräster ville nog gärna språka med hjältarna som utfört sådana stordåd i kyrkans tjänst, men bara en av dem tog chansen. Bahamuts överstepräst Garmalung går fram till Oskar Berg och dryftar några ord om ärkebiskopsvalet. Han pekar ut de två andra kandidaterna, Pelorkultens överstepräst Dag Stjerna och Ioun-kultens översteprästinna Agnes Book.

Prinsessan

När festen flyttat in i salongerna så får hon en chans att dansa med Keyzl-Teyr och fråga honom vad de andra tycker om hennes plan. Han säger att förutom Oskar Berg så verkar alla vara med på noterna. Prinsessan säger att de får bara acceptera hennes önskemål, helt enkelt. De pratar lite mer om hur det är att äventyra. Prinsessan tycker att om det blir för besvärligt så får hon väl bara återvända till slottet. De pratar lite mer om drottningen. Prinsessan tycker att hon är helt nojig, de hörde väl hur hon lät i sitt tal? Anne-Marie är övertygad om att det är för att hennes pappa är på korståg och hennes mamma oroar sig så mycket för honom att hon blivit fnoskig.

Tomas & Skådespelarna

Dessa bjuder in sig själva, på något sätt, och delar ut biljetter till premiären på deras i hemlighet och snabbt inövade pjäs Till Hjältarnas Ära som handlar om rollpersonernas stordåd. Premiären äger rum om två dagar. Tomas presenterar Rebecka för dem. Hon ska spela Kurelie, alvprinsessan med ett dunkelt förflutet. Rebecka borde ha plågat Kurelie med frågor om saker och ting och förföljt henne under resten av festen för att se hur hon ska agera, men spelledaren glömde bort den detaljen.

Andra händelser på festen

Förutom folk som ville prata med dem så hände det diverse andra saker på festen.

En allmän dans bryter ut och rollpersonerna kan välja att delta eller inte. Kurelie dansar, glatt. Keyzl-Teyr dansar också och försöker förleda menuett-dansarna till mer vild och krigisk dans, men lyckas bara lura med sig några ungdomar till en kort konga-rad innan de blir förmanade av tråkiga föräldrar och tvingas ge upp.

En stor karl vid namn Bruno Rask blir full och vill se om en av hjältarna är så bra på att slåss som han har hört. Keyzl-Teyr som också är full utmanar honom på en duell, och läxar upp den store drummeln ute i en berså, till åskådarnas nöje. Det anses allmänt att bråkstaken förtjänade det, och Keyzl-Teyr vinner några ädlingars respekt. Den förödmjukade bråkstaken brakar in i ett möblemang och fastnar i en ihopfällbar trädgårdsstol. När dom äntligen fått loss honom lommar han iväg med svansen mellan benen, kanske för att aldrig någonsin återvända.

Fru Patricia Roos presenterar sin dotter Jeanette för Oskar Berg, uppenbarligen med avsikt att gifta bort densamma. Hon bjuder in honom på “te” eller starkare varor, eftersom det är så ensamt utan en karl i huset nu när både herr Roos och deras söner är på korståg. Jeanette kan tydligen sjunga, säger Patricia, och vill säkert gärna visa vad hon kan för den stilige hjälten. Jeanette själv säger inte mycket utan fnittrar mest en massa. Oskar verkar inte vara helt nöjd med att vara berömd och bli antastad av fruntimmer.

Ingrid försöker supa Oskar Berg under bordet, och de dricker i kapp. Det är en jämn kamp men till slut tvingas Oskar inse att Ingrid minsann vet hur man super.

Efteråt

Sällskapet vaknar hos Doris och Rickard och äter frukost. Kurelie känner sig bättre än någonsin men Oskar Berg är bakfull och trött. Efter frukosten beger de sig till ärkebiskopens hus för att ta avsked av sin vän. De diskuterar lite om korstågets syfte och mål med honom, men han beklagar att han inte vet speciellt mycket om detaljerna: bara att astrologerna har sett att det pågår någonting ondskefullt i Korpdrottningens rike, och att det har att göra med något som kallas Den Mörka Kyrkan. Kardinalen vet nog mer.

Då dyker kardinalen upp och beter sig underligt, som Ingrid uttryckte det. Oskar tyckte också att han var lite konstig. Enligt kardinalen så verkar det som om det pågår ett krig i skuggriket som handlar om de dödas själars slutgiltiga öde, att den mörka kyrkan på något sätt hotar att ställa den nuvarande ordningen på sitt huvud och att korståget är på väg mot Korpdrottningens citadell i Letherna för att ställa allt tillrätta.

Han informerar Keyzl-Teyr (och eventuellt Ingrid?) om Kyrkans bud, medan Kurelie nickar förmanande. Ingen verkar veta exakt vad den mörka kyrkan är eller står för, förutom att det är en samling av onda gudars kulter som slagit sig samman i en korrupt spegelbild av den sanna kyrkan. Om kardinalen vet något mer så säger han i alla fall inget.

Kardinalen har med sig en mystisk individ som presenterar sig som Levante, och som förklarar att han är Elfenbentornets representant och att han har kommit för att återupprätta Järntornets astrolog-orden. Efter lite protester så förklarar ärkebiskopen att han faktiskt bara gav Theodor i uppdrag att övervaka tornet tills astrologerna kunde ta över igen, han skänkte inte bort hela Järntornet till en ensam trollkarl. Kardinalen skrockar åt Keyzl-Teyrs skämt om att de redan har målat om i rosa och möblerat om, och hållit inflyttningsfest och allt. “Mycket underhållande” säger han till d’Agram, “dina vänner är så lustiga.” Ingrid undrar vad de här tornen är för nåt, och Levante förklarar att kyrkans astrolog-ordnar lever och verkar i olika torn, som utgör observatorier och laboratorier och så vidare.

Efter att ärkebiskopen åkt iväg i sin vagn så talar kardinalen med Oskar Berg och frågar honom vad han tycker om korpkultens tempel som står där alldeles norr om ruinen av katedralen. Han menar att om katedralen ska bli ännu större och mer imponerande än tidigare så borde korp-templet ge plats för den nya katedralen. Han antyder att det är dags att visa vad kyrkan egentligen tycker om korpkulten i dessa korstågstider. Oskar verkar inte riktigt veta vad han ska tycka och undrar vem som bestämmer över detta. Den nye ärkebiskopen lär bli den som avgör hur katedralen ska byggas, säger kardinalen. På frågan om vem han anser vara en lämplig ärkebiskop så svarar kardinalen att han gärna hade sett fler kandidater men att de ska göra vad de kan med det material gudarna försett dem med. Därefter går han för att påbörja sitt arbete men hälsar Oskar att denne alltid kan komma förbi för mer diskussioner i framtiden.

Eftersom kyrkan inte verkar veta vad som händer i Korpdrottningens rike så bestämmer sig hjältarna för att gå och tala med korpkulten. De känner ju prästinnan Rena, som dessvärre inte kan ge dem någon förklaring. Såvitt hon och de andra prästerna i templet vet så har det inte hänt någonting: själarna färdas till skuggriket som de ska, och vart de tar vägen därifrån är det ingen som vet. Om det pågår någonting ondskefullt i citadellet så är det inget som verkar ha påverkat själarnas resa ännu så länge. Oskar ber om råd inför en färd till skuggriket, ifall korpkulten har några skyddsbesvärjelser eller annat som kan hjälpa honom när han åker på korståg. Rena säger att hon inte färdas till skuggriket och inte känner någon som gör det, men att hon ska undersöka skrifterna och se om hon kan finna något som kan hjälpa dem, även om de är på väg att gå i korståg mot Korpdrottningen – det är ju ingen som vet, eller hur?

Därefter bestämmer sig Ingrid för att hon åtminstone vill se sina ägor och sitt gods innan hon beger sig på korståg och kanske aldrig kommer tillbaka. Hjältarna sitter upp på sina olika riddjur och flygande båtar, och tack vare Oskar Bergs magnifika ryttarförmåga så tar färden bara hälften så lång tid som den borde. Redan tidigt på eftermiddagen är de framme i Dimminge, en liten by omgiven av små åkerlappar och olivträdslundar och längre bort kullar och vilda hedar och större skogsdungar. Halva byns befolkning följer Oskar Berg som rider genom byn upp till kullen där Dimmingehus ligger, och där de övriga som flugit fram väntar.

Ingrid inspekterar sitt torn och tycker att det är alldeles prima, medan Kurelie påpekar att det är smutsigt, trasigt, med ruttna möbler och utan mat eller tjänare. Ingrid anser att Kurelie bara är avundsjuk, och blir sur. Byns ålderman Axel kommer fram och presenterar sig. Ingrid ber honom om hjälp med att upprätta ett testamente; i händelse av hennes död eller om hon inte återvänder från korståget inom fem år så ska ägorna tillfalla Doris och Rickard eller deras arvtagare. Sagt och gjort. Strax därpå sitter alla hemma hos Axel och får en rustik måltid medan ordningsmannen Ove berättar om hur en grupp banditer gäckat honom under en tid. Axels gamla mor säger att de borde berätta för godsägaren om jättarna hon såg när hon plockade ved istället, men Axel avfärdar hennes historia med att hon är gammal, ser dåligt och börjar bli gaggig.

Efter maten ger Keyzl-Teyr order om att koggen ska spana efter jättar från luften medan de andra går och undersöker var Ove sett spår efter banditerna. Han pekar ut var han såg en lägereld för några nätter sedan, på en kulle en bit utanför by. Hjältarna beger sig dit och finner spår av ett enkelt läger, något djur som blivit uppätet och slutligen en bit avrivet tyg som fastnat på något snår. Tyget verkar underligt. Oskar inser att det delvis består av mörker eller skugga, som vävts ihop med vanligt tyg för att göra det svartare än svart. Ingrid drar sig till minnes att hon sett sådant tyg förut, i byn Gröten, där de slogs mot shadar-kai. De hade kläder tillverkat av sådant tyg!

En snabb triangulering av tygets och lägrets position ger vid handen att i en rak linje därifrån så ser man ruinen av byns kvarn som brann ner förra året. Hjältarna går dit för att undersöka vidare. Keyzl-Teyr flyger ett varv inne i kvarnen men märker ingenting underligt. Inte förrän Oskar Berg klampar in med sin tunga rustning inser de att golvet är trasigt och att någon riggat upp en primitiv men effektiv fälla! Oskar faller genom golvet och ner i kvarnens källare, vars mörker visar sig onaturligt kompakt. Där väntar fyra shadar-kai, tre män och en kvinna.

Keyzl-Teyr slösar ingen tid på ord utan flyger genast in och sätter knivar i två av dem. Därefter glider Kurelie ner och drar till sig deras uppmärksamhet. Oskar Berg som ramlat omkull när han föll ner genom golvet blir ansatt av en kvinna med två onda knivar, och naglas fast i golvet av en skugg-bur som borde ha träffat Kurelie men skuggprästen ändrade sig och träffade paladinen istället. Ingrid tar sig ner och börjar göra processen kort med en annan skugg-magiker som tagit tillflykt i ett hörn. I ett stroboskop-flimmer skapat av ljuset från Keyzl-Teyrs Erathis-amulett och Oskar Bergs egna heliga sken, och mörkret från skuggvarelsernas attacker så fladdrar de stridande fram och tillbaka.

När Oskar driver sitt svärd genom en kvinnlig skuggmagiker och hon sjunker död till marken ger de kvarvarande shadar-kaierna upp (och spelledaren också, eftersom datorn bestämde sig för att stänga av sig just då för en uppdatering, och ingen orkade vänta på att den skulle komma igång igen). Våra hjältar står som segrare och funderar på vad tusan fyra shadar-kai sitter i en gammal kvarn och häckar för?

Viktiga frågor som dessa finner de kanske svar på nästa gång.

View
Session 14
Action In the Slott

Återigen anländer hjältarna bara några minuter för sent. En jättestor ödla har krossat gallergrinden in till slottsträdgården men blivit dödad av slottsvakterna, som nu håller på att mota ut folk som tagit sig in. Allt verkar för övrigt vara lugnt, men precis efter att Keyzl-Teyrs kogg förtöjts vid prinsessans sovrumsbalkong så hörs brak och skrik och explosioner långt inifrån slottets djup.

Hjältarna rusar till handling och finner en rökfylld balsal med stadens finaste folk utklädda i maskerad-dräkter till Avandras ära. Drottningen är halvt avsvimmad men lyckas klämma fram att de Grå har kidnappat prinsessan! Riddar Beatrice fyller i att de använde rökbomber och i villervallan lyckades de föra bort prinsessan. De försvann ner i källaren och vidare ner i katakomberna. Ett halvdussin av Silverdrakriddarna följde efter. Doris rusar fram och säger att den förste som sprang ner var Rickard, den dåren! Hon ber hjältarna hålla utkik efter honom, vilket de lovar att göra.

Katakomberna i den här delen av staden är avsedda för kungafamiljen och andra högt uppsatta personer, vilket märks på att allting är mer utsmyckat och snofsigt. Sällskapet tar sig fram genom gångarna i flera minuter och följer olika spår eller instinkter som leder dem på rätt väg. Snart hör de stridslarm och finner en sektion av korridorer som är uppfylld av Grå lönnmördare och silverdrakriddare i vild batalj. Med bara några smärre hinder när de Grås rökbomber förblindar dem lyckas korsfararna till slut besegra dem alla. Silverdrakriddarna är såklart tacksamma och följer med dem.

Rickard undgår med nöd och näppe att bli av med huvudet när han snubblar fram ur en nisch för att hälsa på dem. Han hade gått vilse och det var ren tur att dom hittade honom. Alla insåg att han inte kunde gå tillbaka på egen hand så han fick också följa med. Silverdrakriddarna tyckte att han var en modig ung man som på egen hand försökt rädda prinsessan. Rickard muttrade något om att han ville hämnas på de Grå som mördat hans vänner.

Till slut hade man lyckats göra en kringgående manöver och komma runt de Grå som var på väg till en tunnel de preparerat i förväg till att kollapsa. Istället fann de tunneln full av paladiner och hjältar som tog dem med överraskning! Lönnmördarna blev effektivt nedgjorda, till och med prinsessan fick in en snyting som sänkte en av dem efter att Keyzl-Teyr skurit av hennes rep.

När allt var över så sjöng Keyzl-Teyr en sång till prinsessan för att locka henne med på äventyr. Det visade sig onödigt för prinsessan var redan sugen på att följa med dem! Hon ville bort från slottet och sin mor som var i hennes ögon överdrivet beskyddande och inbillade sig faror överallt. Silverdrakriddarna ville inte höra på sådana dumheter. De skulle föra henne tillbaka till slottet och därmed basta. Lite diskussion tog vid där Kurelie tyckte att prinsessan hade ju allt hon kunde önska sig i slottet, varför ville hon lämna det? Prinsessan ansåg att hon hade allt utom frihet. Efter en lång debatt som nästan slutade med våld när Keyzl-Teyr började fundera på att klubba ner paladinerna så bestämde prinsessan att hon inte tänkte spendera resten av sitt liv i en katakomb. Hon följde med riddarna hem trots allt.

På vägen tillbaka till slottet visar det sig emellertid att hon har en plan. När Keyzl-Teyr smyger sig fram och gömmer sig i hennes hår förklarar hon: “Jag tänker låtsas att jag går med på att åka till Sommarlandet. Ni kommer att bli beordrade att eskortera mig, och då, ja, ni förstår…” Keyzl förmedlade planen till de övriga, som mottog den med blandade känslor, eller i Oskars fall, sammanbiten tystnad.

Drottningen blev såklart överlycklig av att återfå sin dotter oskadd, och deklamerade att efter alla deras bedrifter så vore det en förolämpning att försöka tacka dem ordentligt här och nu. De förtjänade en egen fest där alla skulle få veta vad de gjort så att de kunde bli belönade som de förtjänar. Hon förklarade maskeraden och Avandras dags-festen som över, och alla ädlingarna troppade av, fast många av dem stannade till för att skaka hand med hjältarna eller åtminstone få en bra titt på dem.

Revolutionen var avstyrd och krisen var över för den här gången.

View
Session 13

Strax efter att ärkebiskopen återvänt till katedralen för att fortsätta förrätta gudstjänst så hörs ett väldigt skrammel. Oskar Berg, en paladin, som ärkebiskopen har bett hjälpa till med bevakningen av katedralen bevittnar händelseförloppet; Guldbrockarna, en halvling-familj, har anlänt till katedralen med en stor kista full med värdesaker. De är omåttligt stolta över sin dotter Linselott, vars tur äntligen har vänt och som nu har lyckats leverera en sådan rikedom till Avandras ära. Föräldrarna sväller av stolthet när kistan öppnas inför ärkebiskopen och hela katedralen skiner upp av guldglansen från dess innehåll.

Då yttrar en av Linselotts vänner några magiska ord, och hela skattkistan och dess innehåll vecklar ut sig till en slags jättestor humanoid byggd av guld och bitar av skattkistan – en skatt-golem! Linselott skriker propaganda i stil med “Kyrkans girighet ska bli dess fall! Ni var alltför villiga att ta emot guld och pengar, nu ska de krossa er katedral och er med den!” Hon och hennes kumpaner drar vapen som legat gömda i skattkistan, och ansluter sig till monstret som går bärsärk. Linselotts föräldrar tjuter av fasa och besvikelse och gör henne arvlös på studs, innan de flyr med övriga familjemedlemmar som inte är involverade i komplotten.

Kyrkans vakter och ärkebiskopen verkar utklassade, även med Oskar Bergs hjälp. Som väl är så har de övriga hjältarna (minus Theodor, som redan gått för att bevaka Järntornet) hört vad som händer och rusar till katedralen för att hjälpa till. Det blir en stor batalj där Kurelie tar sig an halvlingarna medan Ingrid och Oskar och Keyzl-Teyr försöker stoppa skatt-golemen. Den verkade emellertid ha någon sorts magiskt inflytande på svaga viljor och fyllde deras hjärtan med girighet som fick dem att börja slåss inbördes för en kort stund.

Det visade sig vara tillräckligt länge för att golemen skulle hinna krossa en av katedralens fyra grundpelare. En enda pelare var nog för att valvkonstruktionen skulle börja kollapsa, och våra hjältar kunde bara hjälplöst se på medan taket började spricka upp och ramla ner. Ärkebiskopen föll på knä och slog händerna för ansiktet och vågade inte tro sina ögon.

Medan Kurelie och Ingrid och Oskar började hjälpa vakter och ärkebiskopen att komma ut ur byggnaden innan den rasade, samtidigt som de försökte distrahera golemen som fortsatte att slå sönder pelare, så flög Keyzl-Teyr upp till taket och genskjöt halvlingarna som flytt upp dit via en trappa. En halfling-warlock kom springande med Linselott över axeln (hon hade blivit nerslagen av Kurelie) på väg mot en flygande kogg i halvling-format som hängde för ankar ovanför katedralen. Keyzl-Teyr lyckades med konststycket att slå ner magikern, fånga Linselotts livlösa kropp med en kniv genom kläderna och nagla fast henne vid taket och därefter kasta en handfull knivar i koggens besättning. Dessa insåg att de hade att göra med en övermäktig motståndare och de som fortfarande kunde stå på benen gav sig. Innan katedralen rasade hade Keyzl låtit Linselott och magikern glida ner längs taket för att bli fångade av Ingrid nedanför, och därefter tagit befälet över koggen.

Kurelie och Oskar Berg kastade sig ut genom en av katedralens portar precis när taket störtade in i ett moln av damm och rök. Med gemensamma krafter hade de lyckats rädda alla vakterna och ärkebiskopen, fast d’Agram såg både chockad och medtagen ut. Han visade sig helt oduglig när det kom till att ta kontroll över situationen. Folkmassan på torget utanför hade just bevittnat hur kyrkans makt kollapsat inför deras ögon. De Grå som infiltrerat mobben började skandera slagord och vigla upp folket mot överheten, och folk började slåss huller om buller. Fattiga som sympatiserade med de Grå vände sig mot de rikare stadsborna, alla slogs mot de få stadsvakter som fanns, stadsvakter slängde sina rockar och anslöt sig till olika mobbar, kyrkliga vakter blev lynchade. Det verkade som om revolutionen var i färd med att bryta ut, och en stor mobb med folk var dessutom på väg mot katedralen för att börja plundra den på allt de kunde hitta i resterna.

Som väl var så fanns Oskar Berg. Med sina nya vänner bakom ryggen och Bahamuts kraft i hjärtat klev han fram i motljus från den brinnande katedralen. Rök och damm skingrades när han upphävde sin stämma och kommenderade folkmassan att genast upphöra med sina dumheter och börja hjälpa till att gräva efter överlevande. Lugnet spred sig över mobben som ringar på vattnet, och de som inte genast kom fram med svansen mellan benen för att börja hjälpa till med räddningsarbetet lommade skamset hem eller i alla fall bort från torget där den mäktige paladinen kunde råka få syn på dem. Strax därpå anlände Garmalung, Bahamuts överstepräst, tillsammans med en skvadron färska kyrkliga soldater från portalens triumfbåge. Garmalung tackade dem alla, framför allt Oskar, och tog över så att de kunde bege sig till fängelset som Ingrid oroade sig för. Härifrån kunde de se slottet och allt såg ut att vara normalt där så de begav sig alltså till Aftonsången.

Med flygande riddjur och en dito kogg kunde hjältarna utan problem segla över folkmassorna som fyllde gatorna. Härifrån kunde de se smärre bevis på revolutionen, fast inte alls det fullständiga kaos som hade kunnat bryta ut om fyrverkeriet blivit avfyrat. De kunde dock se att delar av Aftonsången stod i brand vilket inte bådade gott. Det var porttornets översta våning som brann och röken stod som en svart pelare mot himlen. På fängelsets gård kunde de se två grupper som stod i ett dödläge och pepprade varandra med diverse projektiler. Det var en grupp fångar och även före detta fängelsevakter (Grå som infiltrerat fängelset) som bevakade dörren in till kärntornet och mittemot vid porttornet stod Abel Kander och hans nya patrull av halv-orcer, iklädda stadsvaktens livré!

Kurelie började genast anklaga Kander för allt möjligt och förklara för de nytillkomna att han är en skurk och bedragare och mördare som utger sig för att vara allt möjligt, och att han borde hängas som den usling han är. Kander försvarade sig, och Ingrid antydde att han inte är fullt så dålig som Kurelie tycks tro. Ingen (utom Kurelie) visste vad de skulle göra, men när de såg en krypskytt på en balkong så slog de sig in den vägen och undgick därmed problemet med de Grå som bevakade dörren in till kärntornet.

Inne i tornet kom de ut i en korridor som slutade vid en bastant dörr med en skylt där det stod “Rustkammare”. Utanför dörren stod Gert Rallig iklädd fångkläder, en jättestor ödleman och några andra Grå. De var i färd med att slå in dörren. Våra hjältar tog genast itu med saker och ting, och när allt var över hade Keyzl-Teyr skurit halsen av Gert Rallig som hämnd för att denne hållit honom i bur, med orden “Du ska aldrig hålla någon i bur igen!”

Inne i rustkammaren fann de kommendant Hille och några stadsvakter som tog sin tillflykt hit när fångarna gjorde sitt utbrott. De avsåg att sälja sina liv dyrt för att se till att fångarna inte fick tag i vapnen från rustkammaren. Med ordentliga vapen och rustningar hade de Grå kunnat ställa till med riktiga problem. Hille tackade sällskapet för hjälpen och förklarade att med herr Abels hjälp så skulle han och de andra få ordning på fångarna. Han föreslog att de begav sig till slottet för att se om de Grås plan skulle verkställas där också.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.