Solfager

Session 17

Återigen befann sig sällskapet i Solfagers katakomber på jakt efter kidnappade stadsbor. De försökte följa spåren efter de underliga varelserna som fört bort Rebecka, tills de kom fram till en hastigt murad skiljevägg med en smal spricka. Inte ens Riff-Raff skulle kunna klämma sig förbi sprickan och det verkade än mindre troligt att en jättestor varelse skulle kunna göra det. Ändå såg de tydligt hur spåren passerade muren på båda sidor. Ingrid knuffade bort en stor sten som fick sprickan att vidga sig tillräckligt mycket för att de skulle kunna passera.

De hade vandrat in i en del av katakomberna som var mer övergiven än resten, och snart framgick det varför: de fann en gravkammare som delvis rasat samman. Området verkade vara instabilt och det var därför som korpkulten låtit uppföra murarna. Genom en dörr som stod på glänt så såg hjältarna en hiskelig syn. Fångar hängde bundna och uppkrokade på väggarna och vred sig av och an för att försöka komma loss medan en lång hiskelig hagga stod och rörde i en enorm gryta. Halvdagern i rummet spelade dock spratt med deras ögon och vid en närmare undersökning visade det sig att haggan var en förtrollad stenstaty och de så kallade fångarna var fler fågelskrämmor. Alltsammans verkade vara någon sorts fälla eller bakhåll!

Trots den uppenbara faran gav sig våra hjältar i kast med att besegra varelserna. Statyn välte genast ut den kokande grytan som spred ett rött otäckt slem över golvet. Slemmet verkade röra sig av sig själv och treva efter de som kom för nära. Alla undvek noga att kliva i det. När Keyzl-Teyr slet sönder en av de falska fångarna så rann dess stinkande stoppning ut och spred en giftig stank som hängde kvar i den stillastående luften. Dessa giftmoln i kombination med slemmet på golvet erbjöd skydd åt varelserna som inte påverkades av giftet.

Detta stoppade emellertid inte hjältarna från att med stor effektivitet förstöra fågelskrämmorna och statyn, även om striden var långt ifrån ensidig. Statyns sten-klor slog hårt och brutalt och var nära att krossa Keyzl-Teyr både en och två gånger. Även Oskar och Ingrid fick sig en släng av sleven, och lärde sig att respektera statyns hårda nypor.

När striden var över kunde man konstatera att rummet använts tills nyligen för att konstruera magiska fågelskrämmor, och här fanns fler spår av jättestora kidnappare, samt även spår av människor som antydde att man var på rätt väg. Vem som än arrangerat bakhållet hade med viss brådska och mindre försiktighet sökt upp ett nytt gömställe. Denna hastiga flykt hade lämnat spår som var betydligt lättare att följa, och snart stod hjältarna återigen utanför en samling små kammare vars skiljeväggar delvis rasat samman.

Dessa var emellertid mörkare än vanligt. De magiska vaxljus som svagt lyste upp resten av katakomberna verkade ha blivit släckta eller förstörda. Ett synnerligen svagt rött sken från en halvt raserad vägg var dock ett tydligt tecken på att någonting inte stod rätt till, och man kunde höra trollformler viskas fram därifrån. Keyzl-Teyr flög tyst fram för att undersöka och såg en faslig syn; en hiskelig hagga, nattsvart i hyn, nästan två och en halv meter lång men smal och vidrig som en sticka, stod vid en annan gryta och tryckte ner någonting i densamma, något som verkade vilja försöka klättra upp och komma undan. Keyzl-Teyr var på väg att vända tillbaka för att rapportera när haggan sniffade i luften och utbrast: “Pixie?”

Den ohyggliga varelsen vrålade ett larm till sina dolda tjänare, och snart var striden i full gång. Varelsen i kitteln kravlade upp på dess kant. Det var en relativt liten varelse, men svullen och paddliknande i formen. Den slickade sig om sin breda grodkäft och skuttade fram mot pixien som ännu inte hunnit lämna sitt gömställe. Den fångade honom med en järnhård hand och började föra honom till sina stinkande läppar när han fick syn på ett smycke runt dess hals. Han kände igen det som ett halsband som Rebecka alltid bar och han insåg att haggan hade förvandlat Rebecka till ett monster!

Samtidigt kom tre andra jättestora varelser ut ur en annan kammare på haggans order. De var också padd-liknande till formen, men mycket större. Trots sina enorma kroppshyddor verkade de inte ha några problem alls med att passera genom den smala dörröppningen och det var uppenbart hur de kunnat komma genom den smala springan i muren. En av varelserna lufsade fram och blockerade vägen för Ingrid och Oskar innan de hann komma till pixiens undsättning. Den grep tag i Ingrid med en vidrig hand och öppnade sitt enorma gap för att svälja henne hel…

Ingrid slet sig loss och började hacka i sin motståndare medan Oskar tände Erathis-symbolen runt hans hals. Inte ens dess magiska sken kunde skingra mörkret som svepte in haggan och nästan välvilligt fördunklade hennes anletsdrag, men det var tillräckligt ljust för att se att slåss. Keyzl-Teyr slant ut ur Rebecka-monstrets hala och slemmiga hand, och flög till sina vänners sida. Innan han kunde skära monstret mellan dem i strimlor så dök haggan upp och med ett svep med en knotig hand sänktes ett töcken över deras sinnen. Ingrid började gäspa och vackla, plötsligt överväldigad av trötthet.

Två av monstren sköt plötsligt ut långa klibbiga tungor som sträckte sig efter den flygande läckerbiten. Pixien undvek lätt den första men den andra slingrade sig runt hans midja och med ett äckligt sörplande ljud sög padd-monstret in honom i sitt gap och svalde. Ingrid blinkade trött, högg ihjäl monstret framför sig och knäade sedan till, nära att somna. Hon räddades enbart av sin mänskliga ståndaktighet i farans stund, och skakade av sig haggans besvärjelse.

Medan Ingrid och Oskar och i viss mån Riff-Raff slogs med monstren så kunde Keyzl-Teyr konstatera att han befann sig i något som närmast kändes som en säck och inte alls som insidan av en levande varelse. När han tände sin heliga symbol upptäckte han att utrymmet var mycket större på insidan än varelsen var på utsidan. Det hela var väldigt förbryllande men det hindrade honom inte från att börja skära upp ett hål för att smita ut. Ingrid hjälpte till från utsidan och snart var pixien återigen fri.

Under tiden hade Oskar Berg lyckats ta sig fram till haggan och höll denne under kontroll, medan Rebecka-monstret klängde sig fast vid hans ben och slet och drog i hans rustning utan någon större effekt. När haggan såg Keyzl-Teyr flyga ut ur resterna av hennes paddliknande tjänare så lät hon återigen en våg av sömn svepa över hjältarna.

Den här gången var det pixien som började klippa med ögonen, men innan sömnen kunde överväldiga honom flög han rakt på haggan med dolken först och träffade henne rakt i bröstet med en otrolig kraft. Han svor att om hon gav upp nu så skulle han skona hennes liv, men annars blev nästa hugg det sista. Haggan verkade överväga saken i en halv sekund men sen förvreds hennes ansikte i ett än värre leende och hon svor att pixien hade satt sin sista potatis. Det verkade nästan som om haggan inte fruktade döden, som om hon hade ett äss i rockärmen – om hon hade haft rockärmar.

Striden fortsatte i än hårdare tempo ytterligare en stund. Det sista padd-monstret försökte svälja Keyzl-Teyr men den här gången var pixien beredd och tog spjärn mot de slemmiga läpparna. Ingrid slog ihjäl tinget med några väl avvägda yxhugg. Rebecka-monstret tog ett fast grepp om Oskar Berg och teleporterade sedan iväg med delar av honom, vilket nästan fick honom att tuppa av, men paladinen var av tuffare virke än så och stod pall. Till slut fick Keyzl-Teyr in en avgörande träff på haggan, och insåg då varför hon tagit så lätt på hans hotelser; varelsen förvandlades till grön slemmig rök som hastigt flög iväg genom katakomberna medan den kacklade ondskefullt och lovade att de snart skulle mötas igen.

“Fusk!” utbrast Ingrid och försökte hugga röken när den passerade förbi, men till ingen nytta. Till allas glädje förvandlades Rebecka tillbaka till sig själv när haggan försvann, och hon kunde berätta att hon inte kunde minnas något av vad som hänt. Det hela var som en ond dröm och även om hon var mycket trött och förvirrad så verkade hon angelägen om att komma tillbaka till teatern och försöka genomföra premiärföreställningen trots allt. Ett av padd-monstren som inte blivit ordentligt ihjälslaget visade sig vara en manlig stadsbo, och de övriga två som dessväre dog i striden var ett par gatflickor. Mannen hade blivit fångad tillsammans med dem när de blev kidnappade.

Ingrid noterade att alla kvinnorna hade liknande utseende: mörkt hår, stora vackra ögon, nätt figur. Det tog inte många minuter innan Keyzl-Teyr räknade ut att haggan och hennes tjänare hade försökt fånga flickor som liknade prinsessan Anne-Marie! Återigen var prinsessan i fara, men varför? Man hittade inga ledtrådar till haggans motiv bland hennes ägodelar men där fanns en samling smycken och pengar som hon tagit från sina offer, och en del sällsynta ingredienser för hennes trollkonster, den ena äckligare än den andra.

Väl tillbaka på teatern kunde hjältarna avnjuta det kraftigt försenade skådespelet om deras dåd. Rebecka agerade efter omständigheterna bra, speciellt efter några uppmuntrande ord från Keyzl-Teyr vid rätt tillfälle. Tomas och de andra teater-arbetarna var såklart själaglada över att få tillbaka Rebecka även om ingen kunde begripa varför hon hade förvirrat sig i katakomberna; hjältarna som visste anledningen avslöjade inget, för att inte oroa någon i onödan.

På festen efter premiären fick de såklart också vara med, och där passade de på att fråga Theodor om denne visste något om haggor och deras trolldom. Theo erkände att haggor och féer inte var hans specialitet, men om det var som Keyzl-Teyr sa att de ofta samarbetade i grupper, så kallade “coven”, så var det nog troligt att den här haggan som kommit undan hade fränder i närheten som kanske kunde återuppväcka henne med en magisk ritual. Om man vill stoppa haggorna måste man alltså döda dem alla innan de hinner utföra ritualen. Han visste inte vilken sorts varelser som haggan hade förvandlat sina offer till men han kunde inte tänka sig att de existerade naturligt, vare sig i verkligheten eller i fériket, utan de var förmodligen någonting som haggan själv hade hittat på för att hjälpa henne sprida skräck och fasa.

Som avslutning på en lång dag drack hjältarna återigen ikapp, och vinnare den här gången med överlägsen marginal blev Keyzl-Teyr som till slut besegrade sig själv och somnade i ett vinglas med benen dinglande över kanten.

Comments

FredrikSvanberg

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.