Solfager

Session 16

En Kväll På Teatern

Hjältarna försöker förhöra sina fångar. Skuggfolket uppger sig vara pilgrimmer på väg till en helig plats. De hade stulit lite kläder och annat för att förklä sig inför färden in i Solfager, och verktygen hade de tagit för att bättra på kvarnen som gömställe. Kurelie tycker att man borde hänga dem som de monster de är men Ingrid tycker inte att simpel stöld är ett brott som man hänger folk för. De låser istället in dem i Ingrids torn, bundna, och sätter Riff-Raff till att vakta.

Koggen återvänder från sin spaningstur och rapporterar att de inte funnit några spår av jättar eller andra monster, men att det finns gott om skogsdungar där det skulle kunna gömma sig vad som helst. Sällskapet anser att gumman förmodligen sett i syne eller blivit förvirrad. De har inte tid att jaga jättar hur som helst för de ska på teater. På kvällen känner Kurelie sig sjuk och hon blir nerbäddad och omhändertagen av Axels gamla mor.

Nästa dag finner man att skuggfolket har rymt (med benägen hjälp av Keyzl-teyr som knöt deras rep och som inte gillar att folk sitter inspärrade). De lämnade Riff-Raff i livet och bunden som en korv, till hans stora förnedring. Ingrid drar en lättnadens suck, glad över att bli av med problemet. Oskar undersöker omgivningarna och konstaterar att de tre rymlingarna dragit sin färde för flera timmar sedan, över åkrar och ängar.

Hjältarna som har bättre fart tack vare Oskars fenomenala ryttarskap, och flygdjur och luftballonger hinner dock upp rymlingarna en bit ner på vägen. Ingrid kvider irriterat. Skuggfolket ger upp, igen, och blir instoppade i koggen. På vägen diskuterar man lite mer med dem och får veta att de är en av tre grupper av pilgrimmer som söker efter tre reliker på uppdrag av en person som heter Nator och som är en så kallad Sorgsvuren, en av korpdrottningens främste tjänare.

Pilgrimmernas ledare, Boleslaus, hade hoppats på att nå Korpdrottningens tempel i Solfager för att finna hjälp och råd och eventuellt rekrytera fler pilgrimmer. Enligt Boleslaus så ska det finnas information i en viss grav i katakomberna som ska tala om var reliken ligger gömd. Efter lite mer samtal framkommer det att hjältarna vet väldigt litet om vad som egentligen pågår i Skuggriket. Boleslaus berättar en oroväckande historia:

Himmelsväven

För ungefär sex månader sedan så uppenbarade sig något som såg ut som ett stort nät eller en väv på himlen över Korpdrottningens citadell. De Sorgsvurna kunde då inte längre bevara hemligheten som de försökt dölja för skugg-folket, nämligen att citadellet blivit infiltrerat och ockuperat av mörkalver. Trots flera försök att driva ut dem hade de Sorgsvurna inte lyckats och för att undvika panik och ryktesspridning så hade de bestämt sig för att helt enkelt inte låta någon besöka citadellet och hålla situationen hemlig för gemene shadar-kai.

Himmelsvävens uppdykande gjorde det såklart omöjligt för de Sorgsvurna att dölja sanningen. Då var emellertid Lethernas yttre försvarsverk redan under belägring från väster av mörkalver och från öster av en annan armé vars natur Boleslaus inte avslöjade, och de Sorgsvurna hade inte tillräckligt med trupper för att dessutom mobilisera ett öppet angrepp mot citadellet. De var även oroliga för vad mörkalverna skulle kunna göra mot Korpdrottningen om de anföll.

När korståget från ljusets rike anlände och belägrade den södra och sista porten mot Letherna så gav Nator sin desperata order om att skicka pilgrimmer för att finna relikerna. Föremålen är några av Korpdrottningens reliker som man hoppas kan användas för att stärka gudinnan och hjälpa henne stå emot mörkalvernas svartkonster. Om de däremot hamnar i fel händer så skulle de utan tvekan kunna användas för att försvaga gudinnan eller ännu värre.

Pilgrimmerna lämnade Skuggriket genom en korsväg, en naturlig väg mellan världarna som öppnas av sig själv vid vissa tillfällen. När de återvänder till Skuggriket ska de kontakta Nator med hjälp av magi för att överlämna reliken. De har varit på färd i ungefär en månad och när de begav sig hade korståget precis anlänt till Lethernas södra gräns och påbörjat sin belägring av försvarsverken där.

Efter lite diskussion om vad allt det här kan betyda och lite mer förklaringar från Boleslaus om Lethernas geografi och annat, så verkar det stå klart för hjältarna att om man kan övertyga korsfararna och de Sorgsvurna om att de inte nödvändigtvis är varandras fiender, och om man kan återföra relikerna till Skuggriket, så finns det en möjlighet att stoppa kriget och kanske tillsammans befria citadellet från mörkalverna. Då har man nått Solfager.

Eftersom kardinalens åsikt om korpkulten är känd så bestämmer sällskapet sig för att leverera pilgrimmerna till Korpdrottningens tempel och låta Rena ta hand om problemet istället. Hon blir synnerligen överraskad av att möta några av Korpdrottningens utvalda folk och efter att hon har fått situationen förklarad för sig så ser hon desperat ut. “Tänker ni tala om för kardinalen att ni har fört shadar-kai hit, till vårt tempel?” Alla inser att det skulle bara ge kardinalen den perfekta ursäkten för att fängsla alla och sedan gå vidare med sin plan att jämna templet med marken för att kunna bygga den nya katedralen på dess ruin.

Oskar Berg anser att han inte kan ljuga ifall kardinalen ställer en direkt fråga. För att undvika att behöva prata med kardinalen så tänker de författa ett brev som förklarar situationen i skuggriket, utan att avslöja hur de fått reda på informationen, och hur de tror att man kan stoppa kriget och rätta till situationen i citadellet. Rena förser pilgrimmerna med prästkåpor och korpmasker som förklädnad och man kommer överens om att återvända nästa dag för att se om man kan hjälpa till att finna graven som pilgrimmerna söker i katakomberna.

En Kväll på Teatern

Eftermiddagen spenderas med klädbestyr och annat inför kvällens teaterföreställning, premiären för “Till Hjältarnas Ära” som Tomas och de andra skrivit och repeterat i hemlighet som en hyllning till de som räddade staden från de Grås revolution. När de anländer till teatern blir de omringade av folk som vill prata med dem om allt möjligt, fråga om deras åsikter om saker och ting, och skaka hand med dem. Garmalung är där och tar tillfället i akt att sola sig i Oskar Bergs glans.

På väg till sina platser i en privat loge så blir de påsprungna av teaterdirektören, författaren, regissören, vivören och lebermannen Tomas som med andan i halsen utbrister att det är kris, huvudrollsinnehaverskan är försvunnen! Rebecka är inte på plats och alla som borde ha haft koll på henne skyller på varandra. “Var är Kurelie?” frågar Tomas. “Hon kan spela sig själv, hon har inte så många repliker.” När han får veta att hon är sjuk börjar han snegla på Ingrid, men inser att det är omöjligt. Han får spela Kurelie om inte någon hittar Rebecka omedelbums.

Lite funderingar och efterforskningar leder fram till att Rebecka har en beundrare, en hovman vid namn Jakob Bryynja och att hon ibland spenderar nätterna hos denne. Ingrid vet var han bor för hon och Kurelie och Theodor räddade honom från Gert Ralligs gycklarskola där han satt fången och tvingades avslöja slottets försvarshemligheter. Sällskapet beger sig genast dit.

De blir insläppta av en sur portvaktsfru efter att Ingrid tryckt sin stadsvaktsbricka i huvudet på densamma. Jakobs rum verkar övergivna men med vinglas och matrester och en obäddad säng som tecken på att två personer vistats där. När Oskar hittar en blå-färgad peruk under sängen och de andra hittar en skräckslagen Jakob i garderoben så får de en förklaring.

Med darrande röst berättar Jakob att han vaknade av att stora varelser i nattens mörker hukade över sängen. En av dem stoppade Rebecka i en säck och bar iväg med henne. När Jakob insåg att han inte drömde försökte han följa efter, men en av varelserna skrämde honom till att gömma sig i garderoben, och där hade han suttit sedan dess. Han hade inte kunnat se hur varelserna såg ut men de var mycket större än en människa. Oskar visar prov på god uppfattningsförmåga och finner ett underligt sotigt fotspår på en matta. Foten är enorm med långa simhudsförsedda tår.

Jakob förbannar sin feghet och bönfaller hjältarna om att finna Rebecka som han, trots elaka rykten om motsatsen, faktiskt älskar. Keyzl-Teyr rekryterar portvaktsfruns hund Rolf till att följa doften av parfymen från den blå peruken, och denne lyder effektivt och tjänstvilligt. Rolf leder dem genom smala gator och gränder norrut mot kyrkogården och ett för Ingrid välbekant Namnlöst Hus. Man finner fler liknande fotspår i huset och Rolf krafsar fram en lucka ur soten på golvet.

Keyzl-Teyr skickar hem Rolf och hjältarna förser sig snabbt med vapen och rustningar istället för sina finkläder innan de fortsätter ner i mörkret. Som Ingrid vet så leder luckan ner i katakomberna. När de klättrat ner befinner de sig i en del av dessa som blivit plundrad och tömd på det mesta. Några underliga konstruktioner utformade som grova parodier på människor, tillverkade av ben, liksvepningar, delar av kistor och andra gravfynd, står lutade mot väggarna i rummet. När hjältarna kommit ner så tänds en glöd i skallarna som utgör deras huvuden och de går till anfall.

Det framkommer snart att det inte är frågan om odöda varelser. Bahamuts renande ljus som kanaliseras av Oskar Berg skadar dem inte mer än vanligt, och när man slår sönder dem så stiger en skur av glittrande, pinglande fé-damm mot taket och försvinner. Varelserna utövar även sinnesförvridande magi som ömsom lockar och ömsom förfärar våra hjältar och till och med får dem att slåss mot varandra av pur förvirring och skräck. Trots detta så inser hjältarna snart att de måste fokusera på en fiende åt gången, och lyckas därmed besegra de underliga skapelserna.

Comments

OK. Brainstorming!

Vad är stort med stora grodfötter och kan trolla med magi från feywild? Min första gissning är att det sitter en magiker från feywild i sluttampen på äventyrsrepet, och att jättegrodisarna är magikerns muskler.

Det skulle kunna vara en träskhagga på avvägar från feywild, som skickar ut sina jättebullywugs att hämta fina saker åt henne. Ja, jättebullywugs: Nej, jag vet inget monster med stora grodfötter och feyanknytning. :-)

Haggor är i och för sig rätt stora, skulle säkerligen kunna ha simhud mellan tårna, och kommer ibland i grupper om tre. I så fall är det kanske ett coven, och de agerar kanske själva.

Vad tror du?

Session 16
 

För om jag minns rätt så uteslöt vi träsködlor och drakbor för att de var för små.

Session 16
 

Även om det finns ödlefolk som kan bli stora nog så skulle nog Jakob känt igen en ödleman eller en drakman.

Session 16
 

Aha, det är såklart en ondsint halfling på styltor med grodfötter!

Session 16
FredrikSvanberg

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.