Solfager

Session 15

Till hjältarnas ära

Det har gått en vecka eller två sedan Avandras dag. Man har grävt fram katedralens källare och konstaterat att såväl Vera Hjuul som astrologerna dog när katedralen rasade. Linselott Guldbrock och de andra halvlingarna (Yvonette, Viktorbo) har blivit dömda till döden för sina brott och sitter i Aftonsången. Veras inblandning i komplotten har tystats ner; folk i allmänhet vet bara att de Grå låg bakom alltihop och nu när deras ledare har blivit dödade eller infångade så är hotet över.

Drottningen har låtit anordna en stor fest till hjältarnas ära. Festen äger rum i slottets trädgård där paviljonger och bord dignande med godsaker har ställts upp för att njuta av vårvädret. Alla som är något av betydelse i staden är där. Utanför tar allmogen del av tal och annat genom gallerstaketet, och från långbord med mat som passar deras oförfinade smaklökar.

Folk håller tal

Hektor Hille

Jag är stolt över att kunna belöna den modiga krigare som förde de revolutionära inför rättvisan. Som om inte det var nog så utförde hon och hennes sällskap stordåd i samband med händelserna runt Avandras dag, när de stoppade ett fängelseupplopp och räddade mitt eget liv.
Hon är en kvinna från en enkel bakgrund men hon har bevisat sitt värde om och om igen i stadsvaktens tjänst; Ingrid, kliv fram! Knäfall, Ingrid. (dubb dubb) Res er, riddar Ingrid af Yxa! I enlighet med kungliga dekret överräcker jag härmed detta odalsbrev för egendomarna kring Dimmingehus, som följer med er nya titel. Ett fyrfaldigt leve för riddar Ingrid, hon leve…

Ärkebiskopen

Från första gången jag lade ögonen på dessa hjältar så visste jag att det var något speciellt med dem. Vår fru Erathis välsignelse vilade över dem. I sin visdom hade gudinnan fört dem till oss i vår stund av nöd för att bistå oss och frälsa oss ifrån ondskan som jäste och bubblade under våra fötter. När ondskan äntligen visade sitt sanna ansikte var hjältarna där, redo att stå upp för den sanna och rätta tron. Härifrån kan jag se platsen där Erathis katedral stod så länge. När den hotade att falla var det bara våra vänners modiga insats som hindrade att fler liv gick till spillo, inte minst mitt eget. Katedralen föll, trots allt, men någon har sagt mig att en gång ska det stå en ny katedral på dess plats, större och mer imponerande än någonsin. Hjältar som Keyzl-Teyr, Oskar Berg, Kurelie och riddar Ingrid får mig att tro att det faktiskt är möjligt. Låt min sista handling i kraft av mitt ämbete vara att inviga er i det skinande hjulets orden, för era dåd i Erathis och kyrkans tjänst. [han hänger på dem varsin Beacon of Erathis (level 4), som skiner] Må gudinnans ljus vägleda er genom de faror och mörker ni snart måste trotsa.

Drottningen

Det finns inte ord för att beskriva min tacksamhet över våra hedersgäster och deras gärningar. Utan dem så skulle detta förmodligen vara en vaka över min dotter snarare än en hyllningsfest. Rentav skulle de Grå rebellerna vara de som festade och firade idag om det inte vore för dem. Många här har dem att tacka för sina liv. [Diverse adelsfolk nickar och applåderar, bl a Doris, Rickard, Jakob Bryynja, några silverdrakriddare]

Vår stad har överlevt ett hårt slag mot vår trygghet, ett bevis för att korståget berör oss alla, inte bara de bland oss som har makar, syskon och barn i dess led utan alla. Deras kamp är vår kamp. Medan de försvarar oss mot Skuggrikets mörker långt hemifrån måste vi vara vaksamma och försvara vår civilisation mot de makter som försöker förgöra den. Likt ormar som gömmer sig i dunkla vrår och skrymslen så finns det där ute de som vill förgifta våra själar och sinnen med lögner och förräderi, och vända oss mot varandra. [Åhörarna mumlar och viskar och verkar inte veta hur de ska reagera.]

Jag tror… nej, jag vet, att kyrkan är vårt främsta försvar mot detta inre hot. Kyrkan förenar oss alla, liksom den förenade så många olika och splittrade folk när den skapades. Förena er därför med mig och donera rikligt till uppförandet av en ny katedral! Solfager utan en katedral är som en vacker ring utan en skinande sten, och därför vill jag skänka kronjuvelernas stolthet, Ishjärtat, för detta ändamål. [En silverdrakriddare bär fram en kista som är så förgylld och juvelbesatt att den förmodligen skulle utgöra en bra donation enbart den – hon öppnar den och skenet från den knytnävsstora diamanten inuti spelar över åhörarnas ansikten. Ett kollektivt “oooh” och “aaah” hörs, innan locket stängs och magin avbryts. Några präster applåderar frenetiskt.]

Låt oss nu om så bara för några timmar försöka glömma alla våra bekymmer och fira våra hjältar som de förtjänar! [Applåder och hurranden.]

Festen

Efter och mellan talen så finns det folk på festen som gärna vill träffa rollpersonerna av olika anledningar.

Ambassadör Zamir

Han vill ta tillfället i akt att skänka dem kraftstenen som de letat efter, här, när det finns många vittnen som kan se hur en sann och trogen Bahamutit agerar. Kraftstenen? Ja han och hans vänner fann den och två andra stenar. Han har inte sett till sina vänner på ett tag nu, han fruktar att något kan ha hänt dem. Ingrid inskjuter att olyckor händer så lätt. Zamir antyder att nu när alla bekymmer är över så kanske det blir mindre olyckor i fortsättningen. Han lämnar dem med stenen och deras bekymmer. Keyzl-Teyr och Kurelie börjar jaga varandra med stenen som pris, men till slut vinner Kurelie och får tillbaka den, fast nu förminskad till pixie-format. Hon bestämmer sig för att beställa en ring att fästa stenen i, så att den blir lättare att transportera, och säger att de borde förminska de andra stenarna också.

Ambassadör Tremdei

Han vill inte gärna bekymra dem med dåliga nyheter på deras egen hyllningsfest så han ber Kurelie att besöka honom på ambassaden när hon har tid. Han presenterar sin 50-åriga mänskliga fru Josefin och deras tre vuxna barn för sällskapet. Ingrid får något klurigt i blicken.

Ärkebiskopen

Efter sitt tal presenterar han hjältarna för kardinal d’Espise, som hälsar på dem med alla vederbörliga hedersbetygelser. Ärkebiskopen förklarar att han ämnar lämna staden redan nästa dag, han stannade bara kvar för att kunna vara med på deras fest. Om de vill vinka av honom så åker han från sitt residens tidigt. Kardinalen förklarar att han också gärna vill tala med korsfararna så det kunde ju passa bra.

Översteprästerna

De olika kulternas överstepräster ville nog gärna språka med hjältarna som utfört sådana stordåd i kyrkans tjänst, men bara en av dem tog chansen. Bahamuts överstepräst Garmalung går fram till Oskar Berg och dryftar några ord om ärkebiskopsvalet. Han pekar ut de två andra kandidaterna, Pelorkultens överstepräst Dag Stjerna och Ioun-kultens översteprästinna Agnes Book.

Prinsessan

När festen flyttat in i salongerna så får hon en chans att dansa med Keyzl-Teyr och fråga honom vad de andra tycker om hennes plan. Han säger att förutom Oskar Berg så verkar alla vara med på noterna. Prinsessan säger att de får bara acceptera hennes önskemål, helt enkelt. De pratar lite mer om hur det är att äventyra. Prinsessan tycker att om det blir för besvärligt så får hon väl bara återvända till slottet. De pratar lite mer om drottningen. Prinsessan tycker att hon är helt nojig, de hörde väl hur hon lät i sitt tal? Anne-Marie är övertygad om att det är för att hennes pappa är på korståg och hennes mamma oroar sig så mycket för honom att hon blivit fnoskig.

Tomas & Skådespelarna

Dessa bjuder in sig själva, på något sätt, och delar ut biljetter till premiären på deras i hemlighet och snabbt inövade pjäs Till Hjältarnas Ära som handlar om rollpersonernas stordåd. Premiären äger rum om två dagar. Tomas presenterar Rebecka för dem. Hon ska spela Kurelie, alvprinsessan med ett dunkelt förflutet. Rebecka borde ha plågat Kurelie med frågor om saker och ting och förföljt henne under resten av festen för att se hur hon ska agera, men spelledaren glömde bort den detaljen.

Andra händelser på festen

Förutom folk som ville prata med dem så hände det diverse andra saker på festen.

En allmän dans bryter ut och rollpersonerna kan välja att delta eller inte. Kurelie dansar, glatt. Keyzl-Teyr dansar också och försöker förleda menuett-dansarna till mer vild och krigisk dans, men lyckas bara lura med sig några ungdomar till en kort konga-rad innan de blir förmanade av tråkiga föräldrar och tvingas ge upp.

En stor karl vid namn Bruno Rask blir full och vill se om en av hjältarna är så bra på att slåss som han har hört. Keyzl-Teyr som också är full utmanar honom på en duell, och läxar upp den store drummeln ute i en berså, till åskådarnas nöje. Det anses allmänt att bråkstaken förtjänade det, och Keyzl-Teyr vinner några ädlingars respekt. Den förödmjukade bråkstaken brakar in i ett möblemang och fastnar i en ihopfällbar trädgårdsstol. När dom äntligen fått loss honom lommar han iväg med svansen mellan benen, kanske för att aldrig någonsin återvända.

Fru Patricia Roos presenterar sin dotter Jeanette för Oskar Berg, uppenbarligen med avsikt att gifta bort densamma. Hon bjuder in honom på “te” eller starkare varor, eftersom det är så ensamt utan en karl i huset nu när både herr Roos och deras söner är på korståg. Jeanette kan tydligen sjunga, säger Patricia, och vill säkert gärna visa vad hon kan för den stilige hjälten. Jeanette själv säger inte mycket utan fnittrar mest en massa. Oskar verkar inte vara helt nöjd med att vara berömd och bli antastad av fruntimmer.

Ingrid försöker supa Oskar Berg under bordet, och de dricker i kapp. Det är en jämn kamp men till slut tvingas Oskar inse att Ingrid minsann vet hur man super.

Efteråt

Sällskapet vaknar hos Doris och Rickard och äter frukost. Kurelie känner sig bättre än någonsin men Oskar Berg är bakfull och trött. Efter frukosten beger de sig till ärkebiskopens hus för att ta avsked av sin vän. De diskuterar lite om korstågets syfte och mål med honom, men han beklagar att han inte vet speciellt mycket om detaljerna: bara att astrologerna har sett att det pågår någonting ondskefullt i Korpdrottningens rike, och att det har att göra med något som kallas Den Mörka Kyrkan. Kardinalen vet nog mer.

Då dyker kardinalen upp och beter sig underligt, som Ingrid uttryckte det. Oskar tyckte också att han var lite konstig. Enligt kardinalen så verkar det som om det pågår ett krig i skuggriket som handlar om de dödas själars slutgiltiga öde, att den mörka kyrkan på något sätt hotar att ställa den nuvarande ordningen på sitt huvud och att korståget är på väg mot Korpdrottningens citadell i Letherna för att ställa allt tillrätta.

Han informerar Keyzl-Teyr (och eventuellt Ingrid?) om Kyrkans bud, medan Kurelie nickar förmanande. Ingen verkar veta exakt vad den mörka kyrkan är eller står för, förutom att det är en samling av onda gudars kulter som slagit sig samman i en korrupt spegelbild av den sanna kyrkan. Om kardinalen vet något mer så säger han i alla fall inget.

Kardinalen har med sig en mystisk individ som presenterar sig som Levante, och som förklarar att han är Elfenbentornets representant och att han har kommit för att återupprätta Järntornets astrolog-orden. Efter lite protester så förklarar ärkebiskopen att han faktiskt bara gav Theodor i uppdrag att övervaka tornet tills astrologerna kunde ta över igen, han skänkte inte bort hela Järntornet till en ensam trollkarl. Kardinalen skrockar åt Keyzl-Teyrs skämt om att de redan har målat om i rosa och möblerat om, och hållit inflyttningsfest och allt. “Mycket underhållande” säger han till d’Agram, “dina vänner är så lustiga.” Ingrid undrar vad de här tornen är för nåt, och Levante förklarar att kyrkans astrolog-ordnar lever och verkar i olika torn, som utgör observatorier och laboratorier och så vidare.

Efter att ärkebiskopen åkt iväg i sin vagn så talar kardinalen med Oskar Berg och frågar honom vad han tycker om korpkultens tempel som står där alldeles norr om ruinen av katedralen. Han menar att om katedralen ska bli ännu större och mer imponerande än tidigare så borde korp-templet ge plats för den nya katedralen. Han antyder att det är dags att visa vad kyrkan egentligen tycker om korpkulten i dessa korstågstider. Oskar verkar inte riktigt veta vad han ska tycka och undrar vem som bestämmer över detta. Den nye ärkebiskopen lär bli den som avgör hur katedralen ska byggas, säger kardinalen. På frågan om vem han anser vara en lämplig ärkebiskop så svarar kardinalen att han gärna hade sett fler kandidater men att de ska göra vad de kan med det material gudarna försett dem med. Därefter går han för att påbörja sitt arbete men hälsar Oskar att denne alltid kan komma förbi för mer diskussioner i framtiden.

Eftersom kyrkan inte verkar veta vad som händer i Korpdrottningens rike så bestämmer sig hjältarna för att gå och tala med korpkulten. De känner ju prästinnan Rena, som dessvärre inte kan ge dem någon förklaring. Såvitt hon och de andra prästerna i templet vet så har det inte hänt någonting: själarna färdas till skuggriket som de ska, och vart de tar vägen därifrån är det ingen som vet. Om det pågår någonting ondskefullt i citadellet så är det inget som verkar ha påverkat själarnas resa ännu så länge. Oskar ber om råd inför en färd till skuggriket, ifall korpkulten har några skyddsbesvärjelser eller annat som kan hjälpa honom när han åker på korståg. Rena säger att hon inte färdas till skuggriket och inte känner någon som gör det, men att hon ska undersöka skrifterna och se om hon kan finna något som kan hjälpa dem, även om de är på väg att gå i korståg mot Korpdrottningen – det är ju ingen som vet, eller hur?

Därefter bestämmer sig Ingrid för att hon åtminstone vill se sina ägor och sitt gods innan hon beger sig på korståg och kanske aldrig kommer tillbaka. Hjältarna sitter upp på sina olika riddjur och flygande båtar, och tack vare Oskar Bergs magnifika ryttarförmåga så tar färden bara hälften så lång tid som den borde. Redan tidigt på eftermiddagen är de framme i Dimminge, en liten by omgiven av små åkerlappar och olivträdslundar och längre bort kullar och vilda hedar och större skogsdungar. Halva byns befolkning följer Oskar Berg som rider genom byn upp till kullen där Dimmingehus ligger, och där de övriga som flugit fram väntar.

Ingrid inspekterar sitt torn och tycker att det är alldeles prima, medan Kurelie påpekar att det är smutsigt, trasigt, med ruttna möbler och utan mat eller tjänare. Ingrid anser att Kurelie bara är avundsjuk, och blir sur. Byns ålderman Axel kommer fram och presenterar sig. Ingrid ber honom om hjälp med att upprätta ett testamente; i händelse av hennes död eller om hon inte återvänder från korståget inom fem år så ska ägorna tillfalla Doris och Rickard eller deras arvtagare. Sagt och gjort. Strax därpå sitter alla hemma hos Axel och får en rustik måltid medan ordningsmannen Ove berättar om hur en grupp banditer gäckat honom under en tid. Axels gamla mor säger att de borde berätta för godsägaren om jättarna hon såg när hon plockade ved istället, men Axel avfärdar hennes historia med att hon är gammal, ser dåligt och börjar bli gaggig.

Efter maten ger Keyzl-Teyr order om att koggen ska spana efter jättar från luften medan de andra går och undersöker var Ove sett spår efter banditerna. Han pekar ut var han såg en lägereld för några nätter sedan, på en kulle en bit utanför by. Hjältarna beger sig dit och finner spår av ett enkelt läger, något djur som blivit uppätet och slutligen en bit avrivet tyg som fastnat på något snår. Tyget verkar underligt. Oskar inser att det delvis består av mörker eller skugga, som vävts ihop med vanligt tyg för att göra det svartare än svart. Ingrid drar sig till minnes att hon sett sådant tyg förut, i byn Gröten, där de slogs mot shadar-kai. De hade kläder tillverkat av sådant tyg!

En snabb triangulering av tygets och lägrets position ger vid handen att i en rak linje därifrån så ser man ruinen av byns kvarn som brann ner förra året. Hjältarna går dit för att undersöka vidare. Keyzl-Teyr flyger ett varv inne i kvarnen men märker ingenting underligt. Inte förrän Oskar Berg klampar in med sin tunga rustning inser de att golvet är trasigt och att någon riggat upp en primitiv men effektiv fälla! Oskar faller genom golvet och ner i kvarnens källare, vars mörker visar sig onaturligt kompakt. Där väntar fyra shadar-kai, tre män och en kvinna.

Keyzl-Teyr slösar ingen tid på ord utan flyger genast in och sätter knivar i två av dem. Därefter glider Kurelie ner och drar till sig deras uppmärksamhet. Oskar Berg som ramlat omkull när han föll ner genom golvet blir ansatt av en kvinna med två onda knivar, och naglas fast i golvet av en skugg-bur som borde ha träffat Kurelie men skuggprästen ändrade sig och träffade paladinen istället. Ingrid tar sig ner och börjar göra processen kort med en annan skugg-magiker som tagit tillflykt i ett hörn. I ett stroboskop-flimmer skapat av ljuset från Keyzl-Teyrs Erathis-amulett och Oskar Bergs egna heliga sken, och mörkret från skuggvarelsernas attacker så fladdrar de stridande fram och tillbaka.

När Oskar driver sitt svärd genom en kvinnlig skuggmagiker och hon sjunker död till marken ger de kvarvarande shadar-kaierna upp (och spelledaren också, eftersom datorn bestämde sig för att stänga av sig just då för en uppdatering, och ingen orkade vänta på att den skulle komma igång igen). Våra hjältar står som segrare och funderar på vad tusan fyra shadar-kai sitter i en gammal kvarn och häckar för?

Viktiga frågor som dessa finner de kanske svar på nästa gång.

Comments

Vi har träffat [[Rebecka]] och övriga i baletten/från teatern tidigare, eftersom vi alla var på efterfesten efter premiären den 1/4 för två veckor sedan. Så eventuellt (SL?) kan man ha växlat några ord med dem redan då.

Session 15
FredrikSvanberg

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.