Solfager

Session 13

Strax efter att ärkebiskopen återvänt till katedralen för att fortsätta förrätta gudstjänst så hörs ett väldigt skrammel. Oskar Berg, en paladin, som ärkebiskopen har bett hjälpa till med bevakningen av katedralen bevittnar händelseförloppet; Guldbrockarna, en halvling-familj, har anlänt till katedralen med en stor kista full med värdesaker. De är omåttligt stolta över sin dotter Linselott, vars tur äntligen har vänt och som nu har lyckats leverera en sådan rikedom till Avandras ära. Föräldrarna sväller av stolthet när kistan öppnas inför ärkebiskopen och hela katedralen skiner upp av guldglansen från dess innehåll.

Då yttrar en av Linselotts vänner några magiska ord, och hela skattkistan och dess innehåll vecklar ut sig till en slags jättestor humanoid byggd av guld och bitar av skattkistan – en skatt-golem! Linselott skriker propaganda i stil med “Kyrkans girighet ska bli dess fall! Ni var alltför villiga att ta emot guld och pengar, nu ska de krossa er katedral och er med den!” Hon och hennes kumpaner drar vapen som legat gömda i skattkistan, och ansluter sig till monstret som går bärsärk. Linselotts föräldrar tjuter av fasa och besvikelse och gör henne arvlös på studs, innan de flyr med övriga familjemedlemmar som inte är involverade i komplotten.

Kyrkans vakter och ärkebiskopen verkar utklassade, även med Oskar Bergs hjälp. Som väl är så har de övriga hjältarna (minus Theodor, som redan gått för att bevaka Järntornet) hört vad som händer och rusar till katedralen för att hjälpa till. Det blir en stor batalj där Kurelie tar sig an halvlingarna medan Ingrid och Oskar och Keyzl-Teyr försöker stoppa skatt-golemen. Den verkade emellertid ha någon sorts magiskt inflytande på svaga viljor och fyllde deras hjärtan med girighet som fick dem att börja slåss inbördes för en kort stund.

Det visade sig vara tillräckligt länge för att golemen skulle hinna krossa en av katedralens fyra grundpelare. En enda pelare var nog för att valvkonstruktionen skulle börja kollapsa, och våra hjältar kunde bara hjälplöst se på medan taket började spricka upp och ramla ner. Ärkebiskopen föll på knä och slog händerna för ansiktet och vågade inte tro sina ögon.

Medan Kurelie och Ingrid och Oskar började hjälpa vakter och ärkebiskopen att komma ut ur byggnaden innan den rasade, samtidigt som de försökte distrahera golemen som fortsatte att slå sönder pelare, så flög Keyzl-Teyr upp till taket och genskjöt halvlingarna som flytt upp dit via en trappa. En halfling-warlock kom springande med Linselott över axeln (hon hade blivit nerslagen av Kurelie) på väg mot en flygande kogg i halvling-format som hängde för ankar ovanför katedralen. Keyzl-Teyr lyckades med konststycket att slå ner magikern, fånga Linselotts livlösa kropp med en kniv genom kläderna och nagla fast henne vid taket och därefter kasta en handfull knivar i koggens besättning. Dessa insåg att de hade att göra med en övermäktig motståndare och de som fortfarande kunde stå på benen gav sig. Innan katedralen rasade hade Keyzl låtit Linselott och magikern glida ner längs taket för att bli fångade av Ingrid nedanför, och därefter tagit befälet över koggen.

Kurelie och Oskar Berg kastade sig ut genom en av katedralens portar precis när taket störtade in i ett moln av damm och rök. Med gemensamma krafter hade de lyckats rädda alla vakterna och ärkebiskopen, fast d’Agram såg både chockad och medtagen ut. Han visade sig helt oduglig när det kom till att ta kontroll över situationen. Folkmassan på torget utanför hade just bevittnat hur kyrkans makt kollapsat inför deras ögon. De Grå som infiltrerat mobben började skandera slagord och vigla upp folket mot överheten, och folk började slåss huller om buller. Fattiga som sympatiserade med de Grå vände sig mot de rikare stadsborna, alla slogs mot de få stadsvakter som fanns, stadsvakter slängde sina rockar och anslöt sig till olika mobbar, kyrkliga vakter blev lynchade. Det verkade som om revolutionen var i färd med att bryta ut, och en stor mobb med folk var dessutom på väg mot katedralen för att börja plundra den på allt de kunde hitta i resterna.

Som väl var så fanns Oskar Berg. Med sina nya vänner bakom ryggen och Bahamuts kraft i hjärtat klev han fram i motljus från den brinnande katedralen. Rök och damm skingrades när han upphävde sin stämma och kommenderade folkmassan att genast upphöra med sina dumheter och börja hjälpa till att gräva efter överlevande. Lugnet spred sig över mobben som ringar på vattnet, och de som inte genast kom fram med svansen mellan benen för att börja hjälpa till med räddningsarbetet lommade skamset hem eller i alla fall bort från torget där den mäktige paladinen kunde råka få syn på dem. Strax därpå anlände Garmalung, Bahamuts överstepräst, tillsammans med en skvadron färska kyrkliga soldater från portalens triumfbåge. Garmalung tackade dem alla, framför allt Oskar, och tog över så att de kunde bege sig till fängelset som Ingrid oroade sig för. Härifrån kunde de se slottet och allt såg ut att vara normalt där så de begav sig alltså till Aftonsången.

Med flygande riddjur och en dito kogg kunde hjältarna utan problem segla över folkmassorna som fyllde gatorna. Härifrån kunde de se smärre bevis på revolutionen, fast inte alls det fullständiga kaos som hade kunnat bryta ut om fyrverkeriet blivit avfyrat. De kunde dock se att delar av Aftonsången stod i brand vilket inte bådade gott. Det var porttornets översta våning som brann och röken stod som en svart pelare mot himlen. På fängelsets gård kunde de se två grupper som stod i ett dödläge och pepprade varandra med diverse projektiler. Det var en grupp fångar och även före detta fängelsevakter (Grå som infiltrerat fängelset) som bevakade dörren in till kärntornet och mittemot vid porttornet stod Abel Kander och hans nya patrull av halv-orcer, iklädda stadsvaktens livré!

Kurelie började genast anklaga Kander för allt möjligt och förklara för de nytillkomna att han är en skurk och bedragare och mördare som utger sig för att vara allt möjligt, och att han borde hängas som den usling han är. Kander försvarade sig, och Ingrid antydde att han inte är fullt så dålig som Kurelie tycks tro. Ingen (utom Kurelie) visste vad de skulle göra, men när de såg en krypskytt på en balkong så slog de sig in den vägen och undgick därmed problemet med de Grå som bevakade dörren in till kärntornet.

Inne i tornet kom de ut i en korridor som slutade vid en bastant dörr med en skylt där det stod “Rustkammare”. Utanför dörren stod Gert Rallig iklädd fångkläder, en jättestor ödleman och några andra Grå. De var i färd med att slå in dörren. Våra hjältar tog genast itu med saker och ting, och när allt var över hade Keyzl-Teyr skurit halsen av Gert Rallig som hämnd för att denne hållit honom i bur, med orden “Du ska aldrig hålla någon i bur igen!”

Inne i rustkammaren fann de kommendant Hille och några stadsvakter som tog sin tillflykt hit när fångarna gjorde sitt utbrott. De avsåg att sälja sina liv dyrt för att se till att fångarna inte fick tag i vapnen från rustkammaren. Med ordentliga vapen och rustningar hade de Grå kunnat ställa till med riktiga problem. Hille tackade sällskapet för hjälpen och förklarade att med herr Abels hjälp så skulle han och de andra få ordning på fångarna. Han föreslog att de begav sig till slottet för att se om de Grås plan skulle verkställas där också.

Comments

ASwedishGM

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.